Med kroppen som fiende – Att slåss med ångest och självhat

Kroppen är mitt tempel finns det människor som säger och syftar på att leva rätt så att kroppen mår så bra som möjligt. Ofta handlar det om att ta avstånd från skadliga saker som droger, cigaretter och stora mängder med alkohol. Det kan också handla om regelbunden träning och hälsosam kost. För andra människor så är det precis tvärtom. Kroppen är en fiende och något som man hatar och ska straffa. Det ligger ofta psykisk ohälsa bakom detta och det yttrar sig genom destruktivt och dövande beteende. Människor som lever med stark ångest men inte medicineras för detta letar ofta egna vägar för att döva sin ångest. Vanligaste sättet är att ta droger och, åtminstone för stunden, döva sin oro och ångest. Andra överkonsumerar alkohol eller utvecklar en alkoholism för att döva smärtsamma känslor eller jobbiga händelser och minnen som skapar ångesten.

För väldigt många handlar ångesten om hur man ser ut och man hatar sig själv. Jag är fet och ful, korkad och konstig och ingen gillar mig, alla hatar mig. Men mest av allt så hatar jag mig själv. En person som lever med självhat och ångest över sin kropp och utseende straffar sig själv och sin kropp. Detta yttrar sig oftast i olika former av ätstörningar. Genom att kontrollera sitt mattintag så kontrolleras även skamkänslor och ångest. Minsta lilla gnutta mat kan ge dåligt samvete och stark ångest. Livet blir plötsligt till en kamp mellan liv och död. Den som insjuknar i detta beteende har väldigt svårt att ta sig ur det på egen hand utan behöver professionell hjälp och vård. Människor med detta beteende blir också mästare på att dölja hur de lever och behandlar sina kroppar men efter ett tag så blir det ohållbart. Många drar sig därför undan sociala umgängen och blir mer inåtvänd och avskärmad från andra. Allt för att få ägna sig åt sitt självskadebeteende i fred och helt få kontrollen. Kroppen har blivit en fiende och ska straffas för sin äckliga uppenbarelse. Ingen mat. Eller äta mat och sedan kräkas upp det igen. Leva på 200 kalorier om dagen som sedan joggas bort i ett elljusspår. När kroppen har straffats under lång tid och orken och viljan att leva börjar rinna i väg så blir man intagen på tvångsbehandling på sjukhus. Även fast personer som är så här sjuka får hjälp att bli bättre så är chanserna väldigt stora för att få återfall när tvångsbehandlingen är slut. Självföraktet sitter kvar fast kroppen nu väger 43 istället för 33 kilo. Allt sitter i huvudet. Och kampen att vinna över sin egen tankeverksamhet kan kännas omöjlig men vi får aldrig sluta att försöka.

Att älska sig själv och sin kropp är det svåraste som finns. Att älska andra och deras kroppar är ofta mycket lättare och självklarare, de är ju så mycket finare än mig själv. Inte många människor skulle kalla en annan medmänniska för fet, äcklig och ful. Varför är det då ok att kalla sig själv för dessa kränkande och nedlåtande ord?