Här finns kontaktuppgifter till olika organisationer dit du kan vända dig om du behöver prata med någon
Föreningen Anhöriga Till Sexuellt Utnyttjade Barn, ATSUB
- Telefon
- 08-644 21 12
- E-post
- info@atsub.se
Barnens Rätt I Samhället, BRIS
- BRIS-telefonen
- 116 111
- Bris vuxentelefon
- 077-150 50 50
- E-post
- info@bris.se
- Hemsida
- http://www.bris.se/
Brottsofferjourernas Riksförbund, BOJ
- Jourtelefon
- 0200-21 20 19
- E-post
- fraga@boj.se
- Hemsida
- http://boj.se/
HOPP – Riksorganisationen mot sexuella övergrepp
- Telefonnummer
- 08-644 03 55
08-644 03 59 - E-post
- info@hopp.org
- Hemsida
- http://www.hopp.org/
Jourhavande kompis
- Jourtelefon
- 020-222 444
- Hemsida
- http://www.jourhavandekompis.se/
Jourhavande medmänniska
- Jourtelefon (varje natt kl 21-06)
- 08-702 16 80
- Hemsida
- http://www.jourhavande-medmanniska.com/
Killfrågor.se
- Hemsida
- http://www.killfragor.se/
Mansjouren i Stockholms län
- Telefon
- 08-30 30 20
- E-post
- info@mansjouren.se
- Hemsida
- http://www.mansjouren.se/
Mansmottagningar i Sverige
Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK
- Kvinnofridslinjen
- 020-50 50 50
- Hemsidor
- http://www.nck.uu.se/
http://www.kvinnofridslinjen.se/
Rädda Barnen
- Telefon
- 08-698 90 00
- E-post
- info@rb.se
- Hemsida
- http://www.rb.se/
RFSU
- Hemsida
- http://www.rfsu.se/
RFSU-klinikens psykoterapeuter
Är du man över 20 år? Har du utsatts för något du uppfattar som ett sexuellt övergrepp och vill du prata med någon?
Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter, RFSLs brottsofferjour
- Jourtelefon
- 020-34 13 16
- E-post
- boj@rfsl.se
- Hemsida
- http://www.rfsl.se/
Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks
- Telefon
- 08-442 99 30
- E-post
- info@roks.se
- Hemsida
- http://www.roks.se/
Riksorganisationen stödcentrum mot incest, Rsci
- Telefon
- 08-696 00 95
- E-post
- rsci@swipnet.se
- Hemsida
- http://www.rsci.nu/
Rikskriscentrum, Sveriges professionella kriscentra för män
- Hemsida
- http://www.rikskriscentrum.se/
Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR
- Telefon
- 08-642 64 01
- E-post
- info@kvinnojour.com
- Hemsida
- http://www.kvinnojour.com/
Terrafem
Jour för invandrade kvinnor och tjejer på ett stort antal språk.
- Jourtelefon
- 020-52 10 10
- E-post
- info@terrafem.org
Tjejjouren.se
- Hemsida
- http://www.tjejjouren.se/
Tjejzonen
- Hemsida
- http://www.tjejzonen.se/
UMO – Ungdomsmottagningen på nätet
- Hemsida
- http://umo.se/
Föreningen utnyttjad.se – Mot sexuella övergrepp på barn
- Hemsida
- http://www.utnyttjad.se/
Våld i nära relationer.se
Stödcentrum Humlegården
Hjälp till självhjälp för kvinnor utsatta för sexuella övergrepp i barndom och/eller i vuxen ålder.
Det hände för två veckor sedan. Det som inte ska hända. Jag var ute med ett gäng tjejkompisar och följde med fel kille hem. Efter sex starköl och en vodka redbull var jag tvungen att stoppa taxin innan vi kommit fram, för att kasta mig ut ur bilen och låta magsäcken tömmas.
Han var snäll, han hjälpte mig hem till honom. När jag varit på toaletten alldeles för länge knackade han på dörren för att kolla hur jag mådde men när jag inte svarade låste han upp utifrån. Han bar mig till sängen så att jag skulle kunna nyktra till – trodde jag.
Jag vet inte varför jag inte skrek eller sparkade. Jag vet inte varför jag inte gjorde motstånd när han tog av mig mina kläder. Jag vet bara att kroppen var för tung för att armarna skulle orka bära den.
Jag sa nej. Flera gånger. Han frågade varför jag inte kunde ta på honom.
Jag vet inte om jag somnade efteråt eller om krafterna bara kom tillbaka till kroppen för helt plötsligt tog jag mig upp ur sängen. Jag konfronterade honom, jag frågade varför han hade sex med mig när jag däckat. Han nekade till allt. Inget hade hänt.
Jag ville bara ut, bort därifrån. Bort. Så fort jag kunde och efter att jag samlat ihop mina saker gick jag. Jag gick därifrån.
När jag kom ut förstod jag vad som hade hänt. Han hade haft sex med mig fast jag sagt nej. Jag vill inte. Han ville, men inte jag. Jag grät som en femåring. Tog upp min mobil och ringde min kompis. Hon fattade ingenting, jag sa aldrig vad som hade hänt så att hon förstod. V ordet ville jag inte ta i munnen. Jag har fortfarande svårt att säga det.
Tredje personen jag ringde förstod. Hon tvingade mig att ringa min mamma. Jag ville inte berätta. Jag ville inte förstöra den bilden mamma hade av mig. Jag vet att hon inte ser mig på ett annat sätt idag, men det kändes som att det skulle bli så. Jag kände mig så äcklig, smutsig. Jag ville inte förstöra den fina bilden hon hade av mig. Hennes fina lilla älskade dotter.
Till slut ringde jag. Mamma förstod inte heller vad som hade hänt. En kille som jag än idag vill tacka hade hört när jag pratat med den tredje personen i telefon, han förklarade för min mamma. Han hittade mig sittandes i snön och hjälpte mig till tunnelbanan. Där väntade han ända tills en taxi kom och gick inte förrän jag hade satt mig i den. Jag är så tacksam för att han brydde sig om någon han aldrig tidigare träffat. Tack.
Efter att polisen kommit hem till mig och pratat fick jag åka till sjukhuset för att sedan fortsätta till ett polisförhör. Jag var helt avstängd, helt borta. Det var som en lång mardröm. Jag vet inte hur många gånger jag gick ut för att spy. Jag vet inte hur jag orkade.
Jag kunde inte glömma kondomen de hittat i mig vid gynekologundersökningen, det var där alla tvivel på min egen historia försvann. För jag tvivlade på mig själv. Hade jag sagt nej tillräckligt högt? Förstod han att jag inte ville? Jag var rädd för att ingen skulle ta mig på allvar. Jag trodde att en våldtäkt var tvungen att innehålla våld.
Jag är glad över att jag anmälde. Trots att det var det svåraste, jobbigaste och mest ansträngande i mitt liv så är jag glad över att jag gjorde det. Jag blev av sjukhuspersonal och polisen bemött på ett så bra sätt. För jag ska inte känna mig äcklig. Jag ska inte känna någon skam, för jag har inte gjort fel.
I dag får jag hjälp. Jag går hos en psykolog och pratar om det. Jag vågar inte föreställa mig hur jag hade mått om jag aldrig hade berättat för någon. Att behöva bära min historia helt ensam. För trots att ett antal vänner och familjen vet så är det tungt.
Jag skrattar, är glad och kan vara bland människor idag. Jag trodde först att jag aldrig skulle skratta igen men det gör jag. Jag tar ett steg i taget. Trots att det bara gått två veckor så lever jag. Jag lever nästan helt.
hej anonym,
jag gör reportage om ”att prata om det” … och undrar om du har lust att tala med mig om varför du skriver ppå ”prata om det”? Jag är nyfiken på om att skriva på nätet också hjälper att tala om det IRL.
Jag blir jätteglad om du hör av dig!
mejla mig sharon.jama@bredband.net
Jag har alltid varit en lite tillbakadragen tjej, festade inte så mycket under tonårstiden och hade inget stort umgänge. Önskade alltid att jag var en sån där som var ute och festade varje helg, drack och strulade med killar. Det lät så spännande och åtråvärt för mig. Så fick jag en ny kompis som var just den partyprinsessa jag själv ville vara. Vi bestämde tillsammans med några av hennes tjejkompisar att ha fest hemma hos mig en helg när mina föräldrar var bortresta. Jag hade knappt varit på fest ens, och nu skulle jag ha en egen! Det skulle komma typ 60 pers, gissa och jag kände mig tuff och populär! Men jag var jävligt nervös samtidigt, jag som var så blyg, hur skulle detta gå med alla främmande människor? Som så många andra såg jag alkoholen som mitt ljus i mörkret och på festkvällen söp jag till rejält. Jag började strula med en kille, vi hamnade inne på toaletten och jag sög av honom. Helt frivilligt, ska tilläggas, jag tyckte nog till och med det var lite spännande. Sedan var det plötsligt en annan kille som drog med mig in på toaletten. Utan att jag riktigt hann förstå vad som hände stod jag på knä med hans svettiga snopp i munnen. Jag var rejält full, vinglade hit och dit och började känna mig lite illa till mods. En tredje kille. Han nöjde sig inte med en avsugning, utan tryckte ner mig på golvet, drog ner mina byxor och trängde in. Jag var oskuld, det gjorde ont och jag grät och gnällde som ett skadat djur där på det kalla badrumsgolvet. När han var klar drg han upp mina byxor (det var ju omtänksamt, var den allmäna uppfattningen senare) och gick därifrån. En fjärde kille kom in innan jag hann gå. Han bad mig suga av honom, jag grät fortfarnade och sa nej, jag vill inte. Sen tappade jag balansen och ramlade omkull, och det tog han som ett klarttecken för att trycka in snoppen i munnen på mig. Resten av kvällen är en minneslucka, jag vaknade i en säng utan trosor. Mina ”kompisar” som vart med och fixat festen fick informera mig om vilka de där killarna var, de tyckte hela historien var ganska rolig. ”HAHHA, du var så jävla full!!!” Som om det var någon slags status och komik i det, som jag långt senare insåg faktiskt hade varit sexuella övergrepp. Då svalde jag allt de sa; ”Amen de killarna är ju så himla shyssta, dom var ju också fulla, och sa du verkligen nej? Hade du redan sugit av två så varför inte tre? De trodde ju att det var okej.” Det var mitt fel. Jag kämpar fortfarande mot den känslan, ett och ett halvt år senare. Jag skyller mig själv, men det borde jag inte behöva göra. Jag ville inte. Att jag var så full att jag inte kunde stå på benen gör det inte okej att stoppa in en snopp någonstans. Jag ville bara att de skulle gilla mig, jag ville bara vara en av dom. De killarna dödade mig den kvällen. Den jag var finns inte längre och det är deras fel. De tog min trygghet och tillit ifrån mig. Min tro på det goda i människan. Min oskuld. Jag skulle vilja säga det till dom, men då skulle alla tycka att jag var en dramaqueen. För dom var ju fulla. Det är ingen stor grej. Och hade jag sagt ja till en hade jag indirekt sagt ja till alla. Det fattar väl vem som helst. Ingen vet hur mycket den händelsen påverkade mig, hur mycket den fortfarande påverkar mig. Mina kompisar skrattar fortfarande åt det. Det var ju bara en vild och rolig fyllekväll…
De förstår inte. De förstår inte när jag säger att det inte gör något om han dödar mig. Om han vill döda mig har jag inget värde. Han är allt. Det är bara jag och han som förstår. Det gör inget att ingen annan förstår, för jag vet att det kommer alltid att vara han och jag. Genom hela livet och efter döden. Vill han att jag ska dö så måste jag dö.
Det är dagen innan jag träffar honom för första gången. Jag känner mig inte nervös, men det känns som att jag väntar på min egen avrättning. Jag ska snart träffa den som är mitt allt, han som jag älskar av hela mitt hjärta, han som är min värld!
Vi är 17 år och oskulder båda två. Oskulder i allt. Vi har aldrig varit tillsammans med någon, aldrig kysst, aldrig känt kärlek förut. Han för min hand till sitt kön och jag tillfredsställer honom. Jag vill att det ska vara över. Det var inte såhär det skulle vara, det här var inte den typen av saker jag skulle göra. Inte innan min första kyss. Efteråt kan jag inte tvätta händerna tillräckligt länge. Jag är förvirrad, men jag tänker att allt kommer bli bättre sedan. Det här är bara för vårt bästa.
Han stoppar in sina fingrar i mig. Det gör ont. Ordentligt ont. Jag låtsas att det är skönt. Jag vill att han ska sluta, och tänker att om jag visar att det är skönt så gör han det snart. Det här är för vårt bästa. Allt är för vårt bästa. Fan vad ont det gör.
När vi för första gången kysser varandra undrar jag varför jag inte känner något. Varför inte känslorna rusar i kroppen, varför jag inte bubblar inuti. Jag är bara tom. Jag tänker att det blir bättre sedan.
När han försöker tillfredsställa mig oralt tänker jag att det i alla fall inte gör ont. Jag försöker få mig själv att tycka om det men det går inte riktigt. Så jag låtsas igen. Efteråt vill han inte att jag ska använda mina händer en gång till, han vill att jag ska använda munnen. Det förblir den första och enda gången jag vågat säga nej. ”Jag tror inte att jag är beredd att gå såhär långt än.” Han tvingar mig inte till någonting men är besviken. Jag tar det som ett bevis på att jag hade kunnat säga nej till allt jag inte velat göra. Han hade aldrig tvingat mig.
Inte ens när han vänder mig ryggen, inte ens när han stänger mig ute från sitt liv, inser jag att alla uppoffringar jag gjort var för intet. Det inser jag senare. I takt med att jag börjar söka hjälp. Jag försöker förklara att jag har skuld, att jag är smutsig. Jag är skiträdd. Jag sa aldrig nej, och vi hade inte samlag. Jag vet inte ens om jag var utsatt. Det var ju jag som själv gjorde saker. Jag kunde ha låtit bli. Jag ville låta bli, men jag vågade inte. Tänk om de tycker att det inte är något att må dåligt över? När jag söker hjälp fryser jag alltid vid samma punkt, ”Vad var det du gjorde?” Jag skäms så jävla mycket. Kan inte yttra det.
Om han hade förstått hade det bara varit jag och han som hade förstått. Men han förstod inte. Så det är bara jag som förstår.
Nu har jag sagt det osägbara för första gången. Under anonymt namn, för att jag fortfarande har sådan skam. För att jag fortfarande inte har tvättat mig tillräckligt mycket. För att jag vet varför jag stöter bort varje man som försöker närma sig mig. Jag vet varför jag är så rädd, jag är rädd att inte våga säga nej igen.
När jag läser om andras känsla av skam, om att vara smutsig, om rädslan att inte bli betrodd och tagen på allvar, så förstår jag att det inte bara är jag som förstår.
Du är inte ensam, det tog många år för mig att förstå att jag inte hade vestibulit, det vara bara min kropp som inte ville. Jag var inte redo, inte rätt person.
Jag är 33år och äntligen njuter jag av min sexualitet, men ändå, det finns alltid en röst i mig som ältar, undrar, är jag en slampa nu?
Jag kan fortfarande inte säga till en kille att sluta, det gör ont, inte alla gånger i alla fall…. Ta den hjälp du kan få, ta hand om dig själv.
jag förstår precis vad du menar. ta dina känslor på allvar. gå o prata med nån, försök beskriv vad du varit med om. du är inte ensam och det var inte ditt fel. du är värd nåt vackert och nåt bra. ta hand om dig…
Jag förstår precis vad du menar! Jag vågar inte heller göra något med någon av anledningen att jag kanske inte ska våga säga nej den här gången heller, ändå har jag inte svårt att säga ifrån någon annastans i livet.. Och ändå var det på nåt sätt frivilligt förut för att man verkligen ville så mycket att det skulle vara så bra.. Det är nåt sorts grupptryck som säger att det är såhär man ska vara som ung tjej.
Jag vet inte vad jag ska kalla det. Jag har nog aldrig riktigt pratat om det, men det känns bara otroligt fel, konstigt och jag skäms över mig själv. Det var nyårsafton 2007, jag var 16 år. Jag hade typ precis kommit ur min sociala fobi, nästan på egen hand! Jag hade chattat med en kille ett tag och vi blev väl betuttade i varann, han kom och hälsade på och stannade i två veckor. Kände mig väl lite kär, hade drömt om en pojkvän i flera år och nu fick jag äntligen bekräftelse från en snygg kille! I några dagar hade vi sovit bredvid varann och bara gosat, sen på nyårsafton drack vi litegrann och fick sova i min storasysters hus i ett ensamt rum.
Så skulle vi ha sex, för mig första gången. Jag var nervös men såg ändå fram emot det!
På tiden tyckte jag. Så förspelade vi lite, kände mig inte direkt jättekåt men det fungerade. Så helt plötsligt började han försöka trycka in den där bak, jag tyckte det var konstigt men sa ingenting eftersom jag var så nervös och osäker, ville ju inte förstöra någonting för honom, han skulle inte få tycka att jag var konstig. Så frågade jag ”ska vi inte ha kondom?” ”Nej, det här behöver man inte ha kondom till”. Och så bara fortsatte han fast jag sa att det gjorde ont och han VISSTE att jag var oskuld. Han frågade inte ens om det var okej Jag vågade inte säga ifrån utan låg där och kände mig olustig, sen kom han och så somnade han. Jag försökte också sova men det var svårt, låg där och kände mig tom och konstig.
Han stannade några dagar till och det fortsatte, dock hittade jag en gammal kondom i en låda under sängen, eftersom jag inte ville säga ifrån utan helt enkelt bara byta hål, så där förlorade jag den oskulden. Efter någon månad hälsade jag på honom, jag ville ju känna mig älskad och bekräftad, veta att jag var snygg och bra. Det fortsatte med analsex… Frågade om vi inte kunde köpa kondomer, men han sa inte så mycket.
Jag åkte hem, efter några veckor slutade han ringa och svara på sms, sen gjorde han slut, på mail.
Har gått och varit arg och ledsen över detta, besviken på mig själv, känt mig äcklad över och bara sagt till mitt ex plus en till kompis.
Det känns bara konstigt, nu var det så längesen, men det berör mig fortfarande.
Så jag kände att jag behövde prata om det.
Hej
jag gör reportage om ”prata om det” och om att berätta något man burit länge på på nätet. Om det hjälper i verkliga livet?
Jag blir jätteglad om du hör av dig till mig
mvh
Sharon.jama@svt.se
Det hände för 2 år sedan, och jag har aldrig berättat det för någon, och kommer nog aldrig göra det heller under mitt riktiga namn.
Varför tyckte jag att det var mitt eget fel? Varför kände jag mig under lång tid så fånig? Varför gjorde jag inte mer motstånd? Varför sa jag inte tydligare nej? Jag vet inte. Det jag vet allra minst är varför jag inte sa nått till henne under de kommande dagarna utan tom fortsatte ha sex med henne, vilket varje gång bara kändes som en upprepning av övergreppet. Jag tror det handlade mycket om att killar aldrig får ses som offer, att jag absolut inte ville vara ett offer. Jag ville inte att mina kompisar skulle håna mig för att jag blivit sur över nått så ”löjligt” som en ofrivillig avsugning. Samtidigt visste jag ju hur det kändes. Innuti.
Jag och min flickvän sen 3 år tillbaka hade varit på en fest tillsammans. Det var ett tag sedan jag hade festat och jag tålde därför inte alls alkoholen den där kvällen. Som tur var var min flickvän där som jag kunde lita på – trodde jag. Jag minns inte ens hur vi tog oss hem men jag däckade inne på toan och sedan minns jag ingenting innan jag vaknar upp helt utan kläder i sängen och att det känns konstigt i snoppen, plötsligt inser jag att min flickvän håller på att suga av mig. Jag försöker trycka bort henne men är helt enkelt för full. Jag känner hur hon suger och jag känner tänderna och det gör skitont (det gör det på killar ofta om man inte är fullt eregerad, något som alla kvinnor kanske inte vet eller också bara helt enkelt skiter i), men framförallt kommer jag ihåg känslan av hjälplöshet, att någon hade sex med HJÄLP av mig, och inte MED mig.
Jag konfronterade henne tillslut, någon månad efteråt och då kom tårarna. Först var hon tröstande och sa att hon inte mindes det riktigt och att hon inte trodde att jag skulle bli ledsen över det, men när jag sa till henne att jag kunde anmäla henne för det släppte hon plötsligt mig och frågade: ”är du allvarlig nu?”. Den slutliga förnedringen. Jag kunde inte vara allvarlig. Om jag var sårad över det som hänt så fick det vara mitt eget fel, hon såg att jag var ledsen och såg att jag grät, men det var tydligen på grund av mig själv, inte på grund av en förövare.
Det värsta är att jag köpte hennes reaktion och kände mig som en idiot, det blev inte bättre av att hon slutade svara när jag ringde och inte besvarade ett brev jag skrev där jag försökte förklara mig själv.
Detta dubbla övergrepp slungade mig ner i en förtvivlan som jag fortfarande inte kommit över, jag träffar idag tjejer igen men vågar inte berätta om vad jag varit med om, mest för att jag är rädd att de ska se ned på mig, för att jag själv fortfarande ser ned på mig själv. Jag har inte kunnat njuta av sex sen den kvällen för två år sedan, utan har alltid sex för att tjejen vill, någon gång har nån förstått men då tagit det som en personlig förolämpning, som att det är nått fel på henne, ingen har förstått att jag är sårad i min sexualitet.
Jag tror tyvärr aldrig att jag kan få ett normalt sexliv igen, men jag hoppas att jag genom att prata om det har hjälpt andra på något sätt.
Det hände för 1,5 månader sen. Jag träffade en kille ute på krogen jag va där med en kompis och vi stod och dansade. Sedan kommer en kille fram och börjar dansa med mig. jag är väldigt spontan och älskar att dansa så min kompis (som var en kille) nickade till killen som kommit fram som ett ”kör på”.. vi dansade så det värkte i fötterna och snurrade i skallen men det var inte för att jga dansade som det snurrade i skallen jag hade drickigt ca 4öl och två shots. han tog tag i min hand och ledde mig upp till övervåningen där toaletterna finns och härifrån är allt bara bilder som kommer upp. jag vet vad som hände men jag kan inte sätta det i kronologisk ordning. Jag vet att vi gick in på killarna toalett. vi strulade och jag var med på det. sedan sitter jag på toalettstolen med honom framför mig och hans … i min mun. jag hör hur det står folk utanför och skrattar, jag hör hur vaktena bultar på dörren.. killen som jag inte ens vet vad han heter var så vitt jag vet helt nykter. han tar ut den och stänger gylfen hjälper mig upp och öppnar dörren han utbyter några ord med vakterna och vi går ut från toaletten och ställer oss i baren.. sedan är vi inne på toaletten igen, men denna gången tjejernas. han tar mig bakifrån, hårt. han är aggressiv och mina tankar är någon annan stans. jag vill INTE vara här. jag gör ingen motstånd jag kan inte skrika jag kan inte röra mig jag vill bara därifrå. jag hör hur vakterna står utanför igen och killen börjar köra på ännu hårdare han slår mig på rumpan så det ekar mot kaklet.. han försöker köra in den i mitt anal men nhör får jag kraft och vrider bort mig. så han fortsätter där han slutat. dörren öppnas och där står två vakter, och ber oss gå ut. vi går ut igen och sedan in på toaletten igen när vakterna inte syns till. Denna gången är han riktigt hårdhänt han drar mig i håret samtidigt som han tar mig bakifrån han fortsätter slå mig på rumpan och sedan stoppar han … i munnen på mig och tar ett stadigt grepp om mitt huvud. jag gör fortfarande inget motstånd, han tar mig bakifrån igen och när jag nu hör vakterna så försöker jag trycka han ifrån mig. han tar tagi mitt hår och ger mig en stöt så jag flyter in i kaklet med huvudet. nu är dörren öppen igen. vakterna väntar tills vi tagit på oss kläderna vi går ut. ena vakten ser på mig att jag inte mår bra så han låter de andra gå före. denna gången är det meningen att de ska köra ut oss. vakten låter mig dricka vatten och frågar hur jag mår han säger upprepade gånger ”vad har hänt, vi kan hålla kvar honom om du vill, vi kan ringa polisen” men jag vill bara därifrån och säger att ”inget har hänt, jag vill bara ut” han hämtar min jacka och påvägen ut ser jag hur killen står utanför och jag ryggar tillbaka. vakten säger att vi kan gå ut bakvägen. men tårar i hela ansiktet går vi ännu en gång igenom lokalen och uti köket. vakten säger återigen ”är du säker på att vi inte ska hålla kvar honom” jag ringer en taxi och håker och möter två kompisar. när de ser hur förstörd jag är följer de mig in på toaletten på burger king och tvingar mig berätta allt. samtidigt som jag berättar spelar de in mig med mobiltelefonen och efteråt ber en av mina kompisar på sina bara knän att jag ska polisanmäla detta. Jag är inte våldtagen säger jag gång på gång. han var bara aggressiv jag gjorde ingen motstånd. jag för skylla migsjälv jag var full och dum jag följde med honom in på toaletten.
Nu 1,5 månader senare har jag fått herpes, en könssjukdom som är obotlig. jag är märkt för livet. när vi gick ut från toaletten sista gången sa jag ”bäst för dig att du inte har någn könssjukdom” -jag fick inget svar jag fick ett hånleende tillbaka och jag kan inte beskriva vilken kännsla som gick igenom min kropp vid det tillfället…
jag berättade allt för min mamam och pappa igår när jag fått reda på att jag blivitsmittad. idag ska vi gå till polisen och jag är fortfarande osäker på om det va en våldtäckt.
Det är nästan 10 år sedan detta hände. Men fortfarande om jag ser den här killen på stan får jag rysningar längs hela ryggraden.
Vi var på någon slags fest, jag och en tjejkompis. Tror det var vi och fyra killar i en av killarnas lägenhet. Vi drack billig sprit och jag ville egentligen inte vara där. Fick dåliga vibbar av den ena killen. Men vi stannade kvar och vid ett tillfälle sitter jag själv i köket och min polare skriker på mig. De är allihop i sovrummet och jag kommer in. Vad som händer här är att helt plötsligt tar den ena killen tag i mig och trycker ner mig på sängen, han håller fast mina armar och börjar hångla med mig. Jag försöker trycka bort honom och han ger väl sig efter ett tag. Min polare går då på toaletten och då är jag själv kvar med killarna. Att nu ‘hennes’ ragg gör samma sak mot mig gör mig väldigt konfunderad. Han var väl intresserad av henne? Men han håller fast mig i ett järngrep och börjar kyssa mig. Längre är kyssar och smek går det inte men jag känner mig ändå kränkt. Blåmärken på handledarna dagen efter är enda minnet av den kvällen. Att jag hade sagt nej flera ggr spelade liksom ingen roll.
För några år sedan träffade jag en kille som jag blev lite intresserad av. Vi träffades på en middag och han var kompis med min killkompis vilket på något sätt garanterade att han var schyst. Hans var dessutom uppväxt i samma by som min mamma kom från och det kändes som vi hade mycket gemensamt direkt. Vi tittade på varandra och höll handen under bordet i smyg. I slutet av kvällen kysstes vi i smyg i ett annat rum. Men inte mer än så. Dagen efter var det nyår och vi firade på olika håll – vi hördes under kvällen för att kanske mötes upp senare. När det blev sent nog för mig att åka hem så hörde jag av mig till honom och skrev att han kunde få sova över om han ville men att det endast var sova som gällde. Diskuterade det med min kompis, jag ville inte att han skulle missförstå och tro att jag bjöd in till sex.
Han kom hem till mig och jag förstod ganska direkt att han inte förstått/brytt sig om vad jag menade i mitt sms. Han hade snart av både sig själv och mig kläderna, jag kände mig mycket olustig och fortsatte att säga att jag inte ville mer. Jag ville bara sova tillsammans. Han fortsatte sedan gång på gång under natten, varför kan du inte ta på mig..etc.. han tjatade till att jag gjorde saker som jag inte ville.. varför? Jag tänkte nog att ”men han verkade ju vara en så bra kille”. Jag äcklas av att tänka på det nu.
Jag kan inte säga nej. Jag klarar inte av det. Hur jag än gör så slutar det med att jag låter killen tränga in mig, för att det snabbare ska vara över. Jag säger att jag inte orkar, spelar svårfångad för att killen ska tröttna. Det gör dom aldrig. Vid vissa tillfällen har de tillochmed hållt haft mig. När jag stretat emot har de uppfattat det som ett rollspel. Jag har ju trots allt sagt innan att jag gillar hårda tag… Att jag gillar att vara underlägsen.
Anledningen till att jag säger att jag gillar hårt och förnedrande sex tror jag är för att jag lurar mig själv. Jag vill tro att jag gillar att bli näst intill våldtagen, då kan jag trösta mig med den ursäkten senare.
”Han gjorde bara som jag sagt att jag gillat. Förr eller senare måste jag ju börja gilla det.”
Jag vill hemskt gärna gilla sex, hitills har jag inte lyckats. Ända sen jag förlorade oskulden har problemet med att säga nej funnits. Första gången var jag inte kåt, jag ville, men ändå inte. Jag ville ha bekräftelsen. Jag ville visa alla att jag också kunde. Jag lät honom ha sex med mig. Det gjorde inte ont, men jag njöt inte. Jag lät mig själv få det överstökat.
Jag vet inte om jag senare blev för lat, men jag slutade att försöka avvisa honom. Jag tyckte det verkade som en bättre lösning att bara låta det än en gång vara överstökat. Jag ville inte ge honom någon sorts skuld. Jag kände mig våldtagen, men han skulle inte få skulden. Jag fick ju trots allt skylla mig själv som inte sa nej, eller?
Bekräftelsen fick jag, men den övervägde inte hur jag mådde efteråt.
Sår har uppstått, och med dom en stor smärta, då jag aldrig varit tillräckligt våt. Skavsår som blivit utsatt för fortsatt friktion, då killen inte viljat sluta, och därefter blivit till sår som blödit och fått mig att vilja gråta av smärta.
Jag känner mig otroligt billig och lättlurad när jag har sex. Jag känner mig billig för att killarna tar mig för givet, och lättlurad när jag samtidigt intalar mig själv att jag gillar det.
Jag ber dem kalla mig hora. Jag ber dem göra det för att jag inte känner mig som något annat, inte för att det är något sorts rollspel, som dom tror. En äcklig horunge som i grund och botten bara är väldigt otrygg i sig själv. En person som inte förstår hur män egentligen fungerar. Dessa dåliga erfarenheter har fått mig att tro att män ändå bara är ute efter sex. Sex är något vi alla har gemensamt. Sexet gör så att dom faktiskt vill träffa mig igen. Jag vill inte bli avvisad…
Du måste sluta nu.
Jag tänkte skriva: Du behöver söka hjälp.
Men det är inte säkert att det hjälper på en gång. Det du behöver är EN ENDA MÄNNISKA, som jag, som säger:
Du måste sluta nu.
Du är en vacker och en klok människa.
Du MÅSTE sluta nu.
Lova det, du är värd mycket bättre.
L
hej. jag känner igen mig jättemycket i din berättelse och har aldrig aldrig haft någon att prata med det om. fyfan usch usch usch vad jag mår dåligt över det, varje gång. efteråt och före men jag säger inte heller nej. fast jag vill. ingen har någonsin lärt mig hur jag säger nej. jag tänker varje gång att jag ska men hur skulle jag kunna göra det?
sedan skyller jag på mig själv, att jag sa att jag ville, att jag borde vara bättre på att säga nej.
först nu har jag fattat att det inte är mitt fel. jag är asrädd för att prata med nån om det, för de gånger jag har försökt har någon tittat på mig och menat att det är mitt fel. men jag ska prata om det nu med någon som har erfarenhet att rata om sexuella övergrepp, för jag har fattat att det ju faktiskt handlar om det, trots allt. jag har insett att det kan vara värt att prata om. tack för att du berättade. jag ska också. okej. kramar till dej.
Hejsan…
Usch vet inte vad jag ska skriva. Då det låter som mig för lite över ett år sedan.
Jag träffade fel personer, kunde inte säga nej i första taget innan det gick för långt men ett nej hjälpte inte. Satt dygnet runt och sov knappt något utan var tvungen att vara ”social” och utlämnad.
via bilder, filmer och webcam.
Träffade en kille som jag berättade för att jag blev våldtagen 4 månader ca innan vi träffades så vet inte om jag vågade gå hela vägen. Han accepterade det och vi träffades. Första träffen inget sex. 2 eller 3 så blev det början till sex där jag bröt ihop totalt. Och han accepterade det och fanns för mig utan att bara skita i det. Vi fortsatte att umgås och idag har vi varit ihop i över ett år.
Sexet första halvåret var jobbigt men blev bara bättre och bättre…
Så jag tror på att du kan komma ifrån det hela! Du måste sluta. Eller skaffa hjälp med att kunna bryta kontakter. Min kille i början hjälpte mig att bryta kontakterna på den sexuella fronterna. Det är bara 1 idag som jag ibland kan ha kontakt med…. Som accepterar det hela…
Du kan sluta och du måste det! Tror på dig till 100%
För mig gick det så långt att jag var nära på att träffa en gammal kk som misshandlade och våldtog mig sista gången, (innan mitt förhållande) som hade fantiserat om att våldta en tjej i skogen, skära, misshandla och döda och lämna där. (som jag fick reda på efter våldtäkten.) Jag var ett steg från att bli det, och jag vet att han skulle göra det… Är stolt över att kontakten är bruten men blotta tanken och om jag ser honom så ryser jag i hela kroppen och känner mig hur liten och rädd sim helst.
Sluta medans du kan!!!! Det är mitt tips! Snälla! Vill inte att någon ska mista sitt liv genom fel väg i livet innan man kommit ifrån allt och upplevt det bra!!!
Jag har varit tillsammans med min pojkvän i över tre år. Vi hade ett jättebra sexliv till en början, vilket dock ändrades när jag började äta ani-depressiva under en längre period. Min sexlust försvann helt och jag hade även väldigt svårt att bli upphetsad fysiskt. Detta ledde i sin tur till att jag tyckte att det var jobbigt att ha förspel, eftersom att min kille blev väldigt irriterad när jag inte lyckades bli våt och vi inte kunde ha sex. Då ville han gärna att jag skulle ge honom en avsugning eller utlösning på annat sätt, eftersom att han blir på väldigt dåligt humör om han inte kan ”få ur det” på något sätt. Under ca ett års tid, gav jag honom utlösning ca var 3:dje dag utan att jag egentligen ville det, eftersom att han annars blev väldigt irriterad på mig och arg. Jag hade dåligt samvete och kände mig okvinnlig, vilket jag ofta upplevde att han spelade på. Jag började uppleva det som motbjudande, jag kände mig äcklad efter att jag runkat av honom och han kom. Vi fortsatte även ha sex ca 1 gång/v, trots att jag inte ville det. Jag ville bara få det överstökat, för att slippa pressen och känslan av att jag var otillräcklig. Det gjorde oftast ont eftersom att jag var helt torr i slidan. Vi hoppade över förspelet eftersom att jag upplevde det som jobbigt när jag inte lyckades bli upphetsad, och använde oss av glidmedel istället. Det här pågick som sagt i ett års tid, och jag som förut älskade sex hatar det numera. Vi har slutligen pratat om det och nu förtiden har vi sex på mina villkor (i princip aldrig). Det tar ändå inte bort kränkningen jag kände under så lång tid och jag känner att ingen förstår eller att jag kan prata med honom om det eftersom att han är min pojkvän. Jag tycker fortfarande att sex är motbjudande, men jag börjar numera lära mig att kunna njuta av det lite smått igen. Jag har mått så dåligt över detta och jag har känt sådan ilska mot min pojkvän. Han är helt underbar på alla andra plan så jag har haft svårt att koppla ihop att han kunnat vara så fruktansvärt egoistiskt när det gäller detta. Han vet om att jag tidigare blivit utsatt för övergrepp, där en okänd kille tog strypgrepp på mig och körde upp sina fingrar i min slida. Ändå har han kunnat utsatta mig för i princip samma sak. För det är så jag känner, att jag har blivit utsatt för övergrepp om och om igen. Jag känner att min integritet är så fruktansvärt kränkt, att jag inte äger min egen kropp utan att den endast varit ett knullobjekt för någon annan. Jag blir äcklad av mig själv när jag tänker på det, men ingen kan förstå eftersom att det är min pojkvän som jag älskar. Jag ska ju vilja ha sex med honom oavsett vilka omständigheter som råder. Jag känner mig så fruktansvärt ensam i detta, och det gör mig så ont att det har ärrat och förstört en så stor del av vårt förhållande. Vi kommer aldrig att kunna ha ett vackert sexliv igen, jag kommer aldrig att fullt ut kunna älska att ha sex med honom igen, och jag tror inte att jag kommer att kunna det med någon annan heller.
Hej på dig!
Jag förstår helt och hållet hur du känner ang det här med sexet. Jag har själv en flickvän som vill ha sex varje gång vi träffas. Jag har själv blivit utsatt för övergrepp för 3 år sedan och är nu i en jobbig period och har absolut ingen sexlust alls. Jag har sex med henne för att hon vill det, men egentligen har jag ingen som helst lust. Jag längtar till den dagen då jag kan känna äkta sexlust och tillfredställa min flickvän på samma sätt som hon vill bli tllfredställd och tillfredställa mig.
Jag vet hur det känns att känna sig ”tvingad” att ha sex, bara för att den andra vill. Det är allt annat att säga nej till den man älskar och vill leva sitt liv med. Man vill ju trots allt vara till lags och gör det bekväm för denne, right? Jag själv sitter ofta och funderar på hur jag ska ära mig åt för att min flickvän ska förstå att jag inte är så sexuell just nu. Men jag kommer aldrig sluta hoppas på ett fint och underbart sexliv med henne. Det tycker jag inte du heller ska. Förhoppningsvis kommer både din och min börda släppa med tiden och jag hoppas verkligen inte du tappat tron på ett underart sexliv med din pojkvän. Hoppas verkligen allt löser sig så såningom.
Sist men inte minst: Stå upp för dig själv. Du förtjänar att ha full kontroll och makt över din kropp och sexliv.
Många kramar/ ”Isabella”
Mitt första seriösa förhållande förstördes av att hon hade blivit våldtagen när hon var full. Hon fick full panik när jag skulle föra in den och skrek ”nej”, och naturligtvis backade jag. Varje gång. Om första gången en flicka har sex är en våldtäkt, så är det fler än en som blir drabbade. Jag älskade henne verkligen, men vår relation höll inte. Ångrar att jag inte gjorde som jag tänkte och slog ihjäl killen, ångrar det ännu efter ca 50 år. Fegade ur inför fängelsestraffet. Men glömmer gör jag aldrig. Och förlåter? Aldrig!
Killen var full jag var nykter, vi låg i en säng och väntade på två av våra vänner, skulle bara sova. Jag var jätte trött, ville inte sova i mina kläder, han var ju ändå en person jag känt i ett år. Umgåtts hela sommaren, la mig i bara underkläder inte så smart, men men vi var vänner inget mer. Han började klänga, jag knuffa bort han, han verkade inte fatta. Försökte ta av mig mina trosor, komma innanför de. Jag är betydligt svagare, men fortsätta att knuffa bort han. Tillslut tryckte han ner mig och la sig ovanpå mig, jag börja skrika att han skulle gå av, han fortsatte trotsa tillslut hörde våra vänner att jag skrek och kom in rummet. Jag tog täcket och sa bara jag vill inte sova i detta rum inatt jag sover i det andra ensam, tror de förstod. Dan efter skynda han sig hem sa inget sprang bara ut ur huset. Vi båda snackar inte om det när vi träffas och jag tror inte resten av mina vänner vet.
Han var bara en trasig själ, som hade hamnat lite fel. Jag ville så hemskt gärna hjälpa honom, trodde att jag var den som kunde få honom att hitta rätt igen. Det höll på under en sån lång tid, allt jag gjorde var för hans skull. När han var lite för hårdhänt eller inte lyssnade när jag sa ifrån, så hade han ju drukit för mycket eller antagigen knarkat för mycket, det var ju inte Hans fel….intalade jag mig själv. Har förträng så mycket fast det bara var ett år sen, när han tjatade till sig sex, gjorde det aldrig av egen vilja/lust…tror jag. Minns att det oftast gjorde ont, att det oftast var för hårdhänt, att han trängde in utan att fråga. Att han var så stark och tog det som en utmaning när jag försökte stoppa hans händer. Hur ont jag hade i mina handleder när han höll fast mig, hur tung han var och hur maktlös jag var. Hur han bara brydde sig om sig själv och sin utlösning. Hur han flinade när jag sa nej och hur han drog mig i håret. Vet inte hur länge han höll på, men stängde till slut rätt lätt av, hörde inte hans tinga andetag, stirrade i taket, kände mig tom. Till slut så orkade jag inte må som jag gjorde, det var en kväll då han hade druckti för mycket, i vanlig ordning. Han kom från ingenstans och tryckte in mig i somrummet, i vanlig ordning. Jag försökte komma därifrån, ta bort hans händer, sa nej. Men helt plötsligt låg jag i sängen, han slet av mina byxor, samtidigt som jag sa åt honom att lägga av, han flinade. Han vände mig till mage, glömmer aldrig hur stark han var..och börjar ta mig bakifrån. Han höll fast mina händer bakom ryggen på mig och mitt huvud var ner tryckt i kudden. Det gjorde ont och jag försökte få honom av mig, det var som om hela jag höll på gå sönder. Här blir allt suddigt, minns att jag på något vis lyckades komma loss, samlade ihop mina kläder och stormar ur rummet, skrek något om att han aldrig mer skulle röra mig samtidigt som han försökte komma efter mig. Slängde igen en dörr framför ögonen på honom och låser, grät hela natten och dagen efter. Aldrig mer. Aldrig mer må sådär, behandla mig själv sådär, för någon anna..som bara spottar på det endå.
Har inte tänkt på det där på länge, aldrig tänk på det som våldtäkter…knappt övergrepp. Jag var ju där, eller hur? På något sett låg jag ju där likt förbannat gång på gång, jag visste väl vad som skulle hända? Ville jag ha hans bekräftelse? ja. Trodde jag att han någon gång skulle ändras? ja. Men jag kanske kunde ha sagt ifrån mer, högre, hårdare? Jag kanske borde ha sparkats, slagits och kämpat? Det kanske var lite mitt fel endå, som lät det hända….? Men när jag läser allas historier här så inser jag att det inte var jag som gjorde fel, det var han som tvingade sig på mig trots mina nej, trots att jag försökte hålla undan hans händer, trots att jag bad honom att sluta.
Det är med bultade hjärta och skakande händer jag skriver det här, obehagligt att slungas tillbaka till undantryckta minnen, som man hellst av allt bara vill ska försvinna. Men jag är endå glad att jag har kommit till insikt, känner mig inte riktigt lika ensam, skämms inte. Tack för att ni fick mig att våga prata.
Pingback: SVT Debatt
Det är verkligen trista berättelser som man läser,dock synes det ha gått framåt en hel del i synen på våldtäkter. Det diskuteras vad som är tillåtet eller ej både av journalister och andra. Hur förfärlig och kränkande upplevelsen än må ha varit tror jag det kan vara lättande och kanske också läkande att tala om det och att det finns ett forum där man kan få förstående kommentarer på upplevelsen.
Jag önskar att detsamma skulle finnas för den och dem som skadats i psykoterapi men där är det stopp. Det har under decennierna funnits några halvhjärtade försök, dels i SvD Idag-sida och faktiskt TV, men journalisterna går på det mesta. På TV blev sista försöket, som kom sig av ett självmord i psykiatriska vården, att överläkaren förklarade att det var evidensbaserat! Vad är evidensbaserat? Kan människor eller bemötandet av dem vara evidensbaserat när det rör sig om kommunikation? Om detta finns mycket att säga. Faktum är att politiker inte förstår vad man menar när man frågar vad de har för värdegrund när det gäller psykoterapi. Bakom lykta dörrar och fyra väggar kan det diskuteras om olämpliga terapeuter, men ingen träder fram och inget sker. T.o.m. kan en anmälan till HSAN resultera i en falsk journal med det värsta scenariot att HSAN inte bryr sig om anmälarens begäran att få bli bedömd av annan psykolog, då journalen inte passar in på anmälaren.
Att ha fått sitt liv förstört av en olämplig psykolog ses inte som något som man bryr sig om, det är nog klientens eller patientens eget fel. Den som prövat alla vägar att få diskutera frågan möts av total tystnad eller av frågor som visar ointresse och fördomar.
Jag tror att det om kanske några decennier ändå kommer att bli diskussioner även i detta ämne. Svårigheten är förståss att alla, både journalister och politiker, vet att det inte alltid är framgångsrikt med terapi och att den t.o.m. kan varas skadlig. Dels finns det inga riktlinjer utan terapi blir det terapeuten säger att det är dels säger man att det är så svårt att veta när det inte finns några konkreta bevis som t.ex. DNA. Men det är inte alls svårt att veta om man ger patienter och klienter möjlighet att få komma till tals. Det är inte överheten som skall bestämma vad som är bra för andra. Inte heller är det lyckat att människor med mer eller mindre stora problem löser dem med att bli psykologer och bestämmavad som är sjukt hos andra. Snart är ju hela landet sjukt!
Kan någon säga vem som kan tänkas vilja ta tag i ämnet detta decennium?
Hej,
Jag har utsatts för sexuella undergrepp. Dvs, inga kvinnor vill ha mig. Jag tillhör de svaga männen. Tjejer tycker jag är en mes. Min sex drift är oerhört stark. Jag har ångest över om jag öht kommer få uppleva sex i dethär livet. Men vem bryr sig om oss. Är det någon som vill #prataomdet?
Jag kan inte ge dig några lösningar, kan bara säga att många många trivs med den sortens män du ser dig som. Att tro att alla kvinnor vill ha en karlakarl är en kliché, det lovar jag. Och jag hoppas att du den dagen du hittar någon kommer att behandla henne precis så bra som hon förtjänar, och att hon gör detsamma för dig förstås.
Jag bryr mig.
Jag var kär, väldigt kär. Och vi skulle ha sex för första gången. Han var burdus och aggressiv och jag förstod inte var den mysiga kille jag trodde att jag kände tog vägen. Sen kollade han lakanet för att se om jag verkligen hade varit ärlig med att jag var oskuld. Det hela kändes så hemskt och jag grät. Men jag var ju kär i honom. Var det så här det skulle gå till? Det gjorde vansinnigt ont och han brydde sig inte alls. Samma sak var det nästa dag då han ville ha sex. Jag lät honom ha det trots smärtan. Jag var 19 år och hade alltid känt mig utanför bland andra snygga tjejer. Så jag lät honom hållas. Vi var tillsammans i fyra år. Under den tiden tvingade han mig till bland annat analsex som gjorde fruktansvärt ont och jag mådde psykiskt väldigt dåligt. Men jag sa inget. Hade ingen att prata med. Jag skämdes. Istället frossade jag i mat. Åt och kräktes. Som ett sätt att hålla ångesten borta. Min kropp sa ifrån helt och hållet. Men jag lyssnade inte. Och så här höll det på. Tills den jag han slog mig. Då lyckades jag ta mig därifrån. Jag är så glad att jag hade en gräns till slut. Men det galnaste av allt är att jag fortfarande tyckte om honom. Idag inser jag att det inte var på ett sunt sätt. Jag skyddade honom mot hans egna sjuka beteende genom att inte berätta för något. Samtidigt visste jag inte vem jag skulle berätta det för. Det fanns inget Internet på den tiden. Idag undrar jag vad det är som får oss tjejer att skämmas för saker som uppenbarligen inte har med oss att göra. Om vi blir tvingade till saker vi inte vill, varför är det då vi som ska skämmas i stället för förövaren? När en tjuv bryter sig in är det ju inte den som blir rånad som skäms. Nej, det är dags att stå upp och berätta för varandra om det här. Och för våra barn. För hur ska vi annars ge våra döttrar och söner en annan bild av det här? Och någonstans måste ju även männen börja tala om det här. Om de upplever att de ska vara de drivande och kåta och ta för sig för att leva upp till en riktig man så är det väl dags att även de börjar prata om det här. Högt.
Vilken av alla gånger? Den när han som jag var fruktansvärt kär i ville ha sex med mig i ett cykelrum och det inte spelade någon roll om jag var våt eller inte? Den när han tog så hårt i mina bröst att jag skrek och han trodde det var skönt? Han var alltid så hårdhänt och jag vet att han inte var det med alla för jag har hört om någon han var förälskad i och hur mjukt han brukade kyssa henne, mig brukade han bara tränga in i. Det gick ett rykte om att jag gillade hårda tag och var djup, men jag är inte hur djup som helst. Kanske ska jag berätta historien om han som var hög på kokain fastän han bara var sexton och hur han alltid sa att jag hade Sveriges finaste bröst. Det spelade ingen roll för varje gång låg jag kvar, mitt i natten, förnedrad. Men jag sa ju ingenting. Jag skulle väl ha sagt att när det gäller mig och sex så vet jag aldrig om jag vill.
Ambivalensen och den dubbla magkänslan. Dom kan inte veta att jag vill ända tills det verkligen gäller, då helt plötsligt vill jag inte längre. Och när jag gråter efteråt kan dom undra om det verkligen var så skönt. Eller om jag började tänka på något annat. Det kanske är så, det kanske inte är deras fel. Jag vet inte vems fel det är. Jag vet att min sexualitet är helt åt helvete och att jag samtidigt är väldigt ”bra” i sängen. Vad det nu betyder. Jag vet hur man får en man att njuta. Jag är bra på att spela med. Jag är bra på att säga att jag njuter, jag är bra på att tvinga mig själv att njuta. Men vadå, om jag är våt, då är jag väl kåt? Eller? Kan det vara så att jag njuter av det underlägsna? Då är det väl ingen fara? Eller?
Vilken av alla föreställningar ska jag lita på? Är det okej att vara 22 och att ha haft sex med 30 personer? Är det okej att bli vän med dom efteråt och ligga med två killar samma helg? Är det okej att jag tycker att han som tog min oskuld är någon av de obehagligaste som har rört mig? Är det okej att vi sov ihop i två år efteråt för att jag inte vågade vara ensam? Är det okej att jag tvingade honom att slå mig för att visa sin kärlek? Är det okej att han gjorde det? Är det okej alla gånger jag njutit av att bli kallad för hora? Är det okej att jag tvingar dom att skrika att dom vill ta mig överallt? Är det okej att en främling vill filma mig och att han följer efter mig när jag går på toaletten och vill att jag ska kissa på honom för att han tänder så mycket på det?
När ska man säga nej? Vad är självklart? Om jag säger nej, hur många minuter håller det avtalet? Om jag börjar kyssas då, betyder det att vi ska ha sex? Är det okej att ligga och vara oskuld, i ett tält mitt i småland och låtsas ha mens för att slippa? Är det okej att han tjatade fastän jag hade migrän och vi inte hade något skydd? Är det mitt fel att jag gjorde det ändå? Är det okej att jag inte kunde säga ifrån för att jag så gärna ville att någon skulle hålla om mig, fastän han var tillsammans med en vän till mig? Är det så att jag bara vill att någon ska tycka om mig tillräckligt för att se igenom det här? Vems är ansvaret? Det är min kropp och jag önskar bara att någon kunde säga att, ”jag vet att du inte vill det här egentligen, nu ligger jag här och håller om dig”.
Kan de verkligen hjälpa att de får stånd bara de ligger i samma säng som mig? Har jag rätt att bli så hysteriskt ledsen över att han måste åka hem om han inte får ligga med mig för att han inte står ut med att ligga bredvid mig? Är det okej att jag var sexton och inte hade träffat mina föräldrar på flera månader och att de kom in när jag låg med honom, han som var tio år äldre, för att han visste något om livet? Är det okej att ha en lust för något som egentligen skadar mig? Varför har jag nästan ingen killkompis som inte har sagt, kom igen, du kan väl suga av mig? Du fick faktiskt en orgasm av mig, du är skyldig mig det här. I vilket skede ska man säga ifrån? När han har bjudit en på en drink och man har gått i väg från dom andra, när man är nere vid stranden och det skulle kunna vara så romantiskt med rätt person? När ska man säga nej? När är det försent? Och varför reser man sig inte bara upp och går därifrån? Det känns som ett kontrakt varje gång, som om jag måste ha en anledning att inte vilja. Och även när jag säger att jag kommer göra det här mot min vilja så vill dom ändå.
Det måste ju vara jag som sänder ut signaler som att jag vill. Jag kanske egentligen vill. Jag kanske är en jättesexuell varelse. Det kanske är något fel på mig. Och jag är en sån sucker för kärleken som jag tror det innebär när tungan trycks in i mig sådär. Och jag tycker ju om att visa upp mig. Men varför kan vi inte bara göra det? Är det egoistiskt av mig att ligga och ta på mig själv för att jag blir upphetsad men inte litar tillräckligt mycket på honom för att låta honom göra det? Vad ska jag göra när det gör ont? Jag vill inte säga att du gör fel. Jag vill inte säga att det svider när du försöker. När kondomen spricker och jag inte kan längre så gör jag en min för att du inte ska tycka jag är ful. Du tycker att jag är sexig och vill ha mig igen. Det är alltid så. Med nästan alla 30 kan jag säga att jag har gjort någonting mot min vilja.
Är det normalt? Ska det vara såhär? Är jag överkänslig? Och han som var så kär i mig, som jag egentligen bara ville dricka te med, varför lät jag honom komma in i mig? Och förstår dom inte när det tar emot, att jag spänner mig, att jag bara vill att det här ska vara över? Och när dom säger att ”jag vill inte komma för tidigit” och jag säger ”jo, kom nu” att jag försöker snabbspola det hela? Och när jag gick hem med någon fastän jag höll på att bli ihop med min första pojkvän, att jag gjorde det för att straffa ut mig själv. Jag ska väl vara glad att det är så många som vill ta i mig. Men allt jag önskar är att få sova bredvid någon utan att det förväntas av mig så fort jag lägger mig i sängen att jag ska vara naken. Vad är det jag gör som gör att de förväntar sig det? Så är det inte för alla. Varför är det okej att ta av mig trosorna? Varför är det okej att säga ”jag vill ligga med dig men inte kyssa dig”, förstår han inte att det gör ont? En gång låg jag med en kille bara för att vi hade druckit öl och spelat spel och erkänt för varandra vad vi hade gjort i sängen, jag var ju tvungen att bevisa att jag inte ljög. Och den där gången när jag skulle åka hem till den snygga dj:n och han sa att det märktes på mig att jag gillade hårda tag, att han inte fick upp den annars, vad skulle jag säga? Vad borde jag ha gjort? Ibland tvingar jag mig själv att inte ha sex på ex antal veckor bara för att jag tror att man bara ska ha sex med någon man kan bli kär i. Och sen när jag gör det ändå så hatar jag mig själv för att jag inte ens kan hålla mina egna regler.
Det är lite som en ätstörning, att man vägrar sig själv något som man ändå har lust till och sen kommer samvetet. Skulden. Jämförelsen med andra. Jag vill vara en såndär tjej som man inte vågar röra. Som man blir lycklig om man får sova bredvid. Som man rör försiktigt. Även om jag är charmig och skrattar och pratar mycket. Jag vill inte att det ska betyda att man får gå fort fram. Jag måste säga ifrån på ett bättre sätt. När man är på en efterfest och ligger i en säng och tar ett eget täcke för att det inte ska hända något och man får höra tjatet. Då ska jag kunna resa mig upp och gå. Det är mer värt att ta en taxi hem än att gråta i timmar för att man inte kan hålla räkningen på alla händer man har känt. Och om man vill men bara inte vill att han ska vara så himla full för att man blir rädd då, då ska man stå på sig, inte ställa upp ändå. Inte känna att man är tvungen för att man har eggats tidigare. Jag kan skicka sms med utförliga beskrivningar och det kanske ses som löften. Och sen när jag väl träffar någon som bara vill sova med mig, då hatar jag att jag är så äcklig att han inte ens vill ha sex med mig.
Var är självkänslan i allt det här? Jag kan veta vad jag är bra på, jag kan veta vad jag tycker om med mig själv men jag tror inte på någonting så länge de inte tycker om mig. Och hur visar man att man tycker om någon? Är det att ha sex? Är det att inte ha sex? Kan man inte bli ihop om man gav sig kropp redan första natten? Vad är det för föreställningar? Och hur kan man gå hem med någon man knappt känner och låta honom ta fram den och säga, ”smaka” och inte bara springa därifrån? Är det fel av mig att säga ”du får ta på mig men jag vågar inte ta på dig”? Är det konstigt att vara så intellektuellt attraherad av någon man egentligen inte tycker är speciellt snygg, och låta honom kyssa hela ens kropp bara för att man vill ge honom något tillbaks? Jag kan laga middag, bara du stannar här och håller om mig, du kan få vad du vill av mig, bara jag slipper vara ensam.
NEJ, det är INTE okej.
Men du – skriv en bok – du skriver jävligt bra!!!!!!
trodde jag var den enda som kände så här. och jag är fan bara 17 och nådde över 20 sträcket på nyårsafton. fastän jag älskar någon annan.
DU SÄTTER ORD PÅ DE FRÅGOR jag själv ställer mig varje dag när dendär känslan dyker upp och pockar på nånstans mellan magen och hjärtat och som får mig att vilja kräkas när jag tänker på mig och han och alla dedär gångerna som jag tänkt nej men gjort ja.
‘ Är det normalt? Ska det vara såhär? Är jag överkänslig? ‘ och
‘När ska man säga nej? Vad är självklart? Om jag säger nej, hur många minuter håller det avtalet? Om jag börjar kyssas då, betyder det att vi ska ha sex? Är det okej att ligga och vara oskuld, i ett tält mitt i småland och låtsas ha mens för att slippa? Är det okej att han tjatade fastän jag hade migrän och vi inte hade något skydd? Är det mitt fel att jag gjorde det ändå?’
”Skönt” att känna igen mig. Trodde inte att det fanns andra som kände likadant. Frågan e hur fan man går vidare och får tillit till sig själv och personer som en vill ha sex med?!!!
nu gråter jag. jag är exakt så här. folk blir förtjusta i mig, folk säger att de är kära i mig. visst kan vi ha sex. jag gillar ju sex. jag gillar folk, jag älskar att umgås med folk och har jag varit ensam hemma i över två timmar måste jag träffa någon. är inte blyg, kommer överens med de flesta. men när jag suttit hemma ensam i några timmar så gråter jag en massa. så jag går hellre ut och hänger med folk. varför ska det leda till sex jämt, varför tror jag att jag är förtjust bara för att någon tar på mig? varför fattar jag inte att jag ändå måste avsluta alla relationer sedan ändå och varför känner JAG mig som ett svin efter det? jag tror inte jag varit kär på flera år, egentligen. men jag har sagt att jag varit det, och verkligen trott på det då. ångrat mig, men inte kunnat erkänna eller göra något åt det. jag har tappat alla begränsningar. jag känner exakt som du skriver. jag vill låsa in mig själv, isolera mig i en stuga någon månad. men då hade jag gråtit sönder mina ögon.
Precis så är det. För mig med. Nu har jag träffat en kille som jag låg med för första gången när jag hängde med en annan kille som jag hade en väldigt destruktiv relation med. Vi låg och sen hördes vi då och då, jag avslutade den andra relationen och nu har vi varit tillsammans i 8 månader. Han är helt underbar. Tvingar mig inte till någonting, men ni vet han väcker mig inte på morgonen med att försöka ligga med mig, han tar inte för givet att vi alltid ska ligga, han blir inte besviken om jag somnar, han stryker mig över håret och låter mig nästan alltid ta initiativet till sex.Han vill inte att jag ska suga av honom när jag inte vill/kan ligga, han trycker inte ner mitt huvud när vi kysser varandra, han vrider och vänder inte på mig och kör på tills han kommer utan en reflektion över att vi faktiskt är två i sexet. Ibland blir jag sårad och ledsen för att han inte visar att han vill ha mig, för att han inte tjatar för att han inte ALLTID vill ligga med mig, han har aldrig sagt nej när jag tagit initiativet men han ser det inte som en självklarhet att vi ska ligga för att vi är nakna. Det finns sådana också och jag är så jävla rädd att förlora honom. Jag har inte ens förklarat för honom hur jag är och vad jag varit med om och hur destruktivt jag har levat. Jag har inte förklarat att när jag förlorade oskulden hade killen tjatat i en timme och taffsat på ställen jag inte hade en aning om att man skulle taffsa på, jag hade inte ens kysst någon. Jag är 23 år och har legat med 42 personer. Dessutom hunnit med 2 förhållanden på 4 år totalt, gör den ekvationen.
Fortfarande kan jag känna att jag inte har lust till sex eller att jag nog inte borde vilja, jag är som van att inte vilja även fast det nu är jag som tar initiativet. Jag kan känna mig utanför vårat sex. Det blir tillslut som att ett sex mer eller mindre inte spelar någon roll, en partner mer eller mindre spelar ingen roll. Jag försöker glömma koncentrera mig på oss och låta min kropp känna och vila. Vila är nog bästa medicinen för ska jag kontakta alla jag känner har gjort fel eller alla jag har gjort övergrepp på mig själv med hjälp av blir det nog ännu jobbigare. Någon eller några var en nog regelrätt våldtäkt, inte med slag och sparkar, men fasthållen kan jag komma ihåg att jag blivit, även fast jag inte orkar tänka på det nu. Men för det mesta var det nog mest jag själv som trodde att jag ville, men jag ville nog egentligen ha något helt annat. Det flyter som ihop när man förtränger, men jag kanske får prata om det mer hos någon psykolog någon gång för nu orkar jag inte öppna de hålen inuti mig. Inte än.
Jag hade mest tänkt säga att det var sjukt bra skrivet, men nu pratade jag lite om det också.
Din text fick mig att gråta. Kunde lika gärna varit jag som skrivit.
Glöm inte bort att du är guld värd!
Jag mådde väldigt dåligt under flera år. Jag var väldigt ensam. Trodde inte att någon kille skulle gilla mig för den jag är. När någon faktiskt såg mig blev jag alltid lika förvånad. Ofta hette det att vi skulle träffas och ”se på film”. Jag var naiv och trodde att det betydde att vi skulle se på film, men inget mer. Så kanske vi började kramas och kyssas. Det var mysigt och jag var i stort behov av närhet. När det sedan gick längre tyckte jag inte längre att jag hade någon rätt att säga nej. Jag hade ju ändå velat i början. Gränsen där jag hade rätt att säga nej var passerad. Jag ville inte vara till besvär. Jag har haft sex många gånger när jag inte velat. Efter varje gång har jag känt mig otroligt lortig. Jag var så ensam och behövde närhet och då verkade sex vara ett pris man fick betala för det. Jag minns särskilt en gång då jag hade sex med en kille trots att jag inte ville. Det gjorde ont och jag sa nej. Trots det slutade han inte. Han drog mig i håret och slog mig på rumpan. Trots att jag sa nej slutade han inte. Tyckte länge att det var mitt fel. Jag borde ha skrikit, slagits och sparkat för att få honom att sluta, men det gjorde jag inte.
du är inte lortig och bara för du känner dig ensam och vill ha närhet ska sex inte vara ett måste träffa en trevlig kille som du kan prata med
de finns faktiskt riktigt snälla pöjker // en trevlig värmlanning
När jag var 17 år dejtade jag en kille som var ett par år äldre än jag. Vår relation var spännande till en början och det var häftigt att vara med någon som tyckte jag var ”sexig” och ”snygg”. Han hade sexuell erfarenhet men jag var helt oerfaren och jag satte mig ner med honom när sex kom på tal och sa rakt upp och ner att ”vi kommer inte ha sex med varandra”. Jag var religiös och hårt hållen, hade höga krav att leva upp till vilket gjorde att jag socialt hade väldigt mycket att förlora på att förlora oskulden samtidigt som jag rent fysiskt hade lika starka drifter som alla andra. När det gällde den här killen bestämde jag mig för att det skulle nog inte hålla så länge så han ska inte få bli min förste.
En kväll när vi festat till, (det var en riktig tonårsfylla utomhus och jag drack alldeles för mycket folköl) så gick vi hem till honom och hade det mysigt tillsammans på hans rum. Kläderna åkte av och vi låg i hans säng, jag var upphetsad och förälskad. Han ville att vi skulle gå längre, och jag ville egentligen det också, rent fysiskt alltså. Han låg på mig och vi var nakna och hånglade och smektes.
Plötsligt var han inne i mig, jag protesterade inte när han körde in den för jag var nyfiken på hur det kändes. Det kändes bra. Sen började han stöta i mig och då sa jag att nu räcker det, och jag sa åt honom att sluta och försökte trycka bort hans kropp. Då tyngde han ner mig med kroppen och höll fast mina armar. Jag fick panikkänslor, det var inte så att det gjorde ont men jag tappade ju kontrollen, han lyssnade inte på mig, och det var väldigt obehagligt att ha armarna låsta och att han var så tung. Jag blev jätterädd för att han skulle göra mig gravid och sa det till honom. Jag försökte på alla sätt tala honom till rätta och få honom att sluta men han flinade bara. Till slut skrek jag rätt ut. Då knackade det på dörren och hans föräldrar undrade vad som stod på, och han släppte mig direkt. Då tänkte jag att det var synd om honom, att han tappade ansiktet, och jag tänkte att de får absolut inte komma in här, vad skämmigt det vore, så jag sa högt ”ingen fara” till dem genom dörren.
Han grät och hade skuldkänslor. Han sa att han var en stor skit och att han skämdes för att han tvingat mig. Jag tyckte synd om honom igen, tog på mig rollen att trösta honom. Han sa åt mig att åka hem, vilket jag gjorde.
En del av mig var nog lite nöjd efteråt, hur konstigt det än kan låta. Jag fick uppleva sex fast utan att ta eget initiativ vilket hade gjort mig ”mindre värd” i den värld jag levde i då. Jag önskar att jag hade känt att det varit ok att ta det initiativet. Jag önskar att någon hade pratat med mig om sex utan pekpinnar, att någon hade sagt att sex är skönt och det är något man kan ha för sin egen skull, att det inte handlar om att ”förlora oskulden” utan att uppleva en ny dimension av livet. Att det inte är något man behöver skämmas för. Att det inte är något man behöver ångra i resten av ens liv. Jag önskar förstås också att han hade slutat direkt när jag bad honom, det är självklart, men ännu mer att jag själv hade haft en mindre laddad inställning till det hela, att jag hade kunnat plocka fram en kondom och säga ”nu kör vi, jag vill det här”. Istället för ”jag vill egentligen, men vi ska inte”. Det var nog min osäkerhet i kombination med att han märkte att jag samtidigt var kåt, som gjorde att han blev provocerad och spårade ur totalt.
Jag hade defnitionen på en destruktiv relation med en kille under lång tid. Långsamt skapade vi oss en slags destruktiv symbios där vi på olika sätt såg till att trycka ner varandras och vår egen självkänsla tills stundtals vi båda bara såg döden som enda utväg. Först var jag förälskad, främst i sexet, men hans person kändes mystisk, svår och spännande. Han tog i mig som ingen annan gjort, självsäkert men varsamt och ömt och med min tillfredställelse fullständigt i fokus. Och han var man, så mycket mera man än vad jag själv ansåg mig kvinna. Jag kände mig som en liten skolflicka i hans närvaro och attraktionen gick nästan att ta på mellan oss. Men utanför sovrummets fyra väggar var han så osäker och rädd. Rädd för min självsäkra framtoning, mitt intellekt och min sociala kompetens, något han ansåg sig sakna. Det blev skevt, och trots den starka attrkationen och känslan av att egentligen inte finna något ”fel” så kändes det bara inte avslappnat. Jag ville avsluta relationen.
Då började tjatet och ifrågasättandet och det pågick i timmar, och dagar under 1.5 års tid.
”Hur kunde du… Varför tyckter du… Jag förstår bara inte att…”. Tårar, frustration och ilska som så småningom utmynnande i passionerat sex. Det var ju det enda han dög till tyckte han och han tyckte att han ändå kunde få göra det skönt för mig. I början var det på bådas initiativ. Att allt det jobbiga bara förbyttes mot en passionerad känsla var omvälvande, häftigt. Attraktionen fanns ju kvar där. Dock kom ångesten i efterhand och detta blev till ett destruktivt mönster med allt mer tårar, högljudda bråk och upprivna känslor. Han lärde sig att om han tjatar tillräckligt länge, så orkar jag inte säga nej längre. Allt för att återfå kontrollen ifrån den panik han kände över att förlora mig. Efteråt ångrade han sig, förstod inte vad han hade gjort, kände skam och skuldkänslor och jag lyssnade och njöt av samvaron vi då kände. Efteråt fick jag ångest, kände skam över att ha gått med på något som jag egentligen inte ville men allt var ju för att fly konflikterna. Och oron och rastlösheten var dagliga inslag i mitt liv. Jag blev fly förbannad på honom vad han gjorde mot mig och min fullständiga fokus var att få förståelse och acceptans för vad jag kände. Vi bröt i princip upp efter varje gång vi sågs under 1.5 års tid. Ibland under en vecka, ibland under tre fyra veckor. Jag ville ju inte ha med honom att göra, men jag ville ha en förklaring. Så jag väntade tills det lugnat ner sig tänkte jag. Tills han samlat sig såpass till den grad att han förstått vad det är jag säger utan att behöva få den där kniven i ryggen igen.
Idag är relationen inte fullstädigt uppklarad. Just nu är vi på olika orter men kommer snart bo i samma stad igen. Det känns jobbigt och jag är rädd för vad som komma skall. Jag borde inte träffa honom alls.
Jag vill inte. Han bara vägrar förstå det. Trots att jag sagt det till honom. ”vi kommer aldrig ha sex”. Men sättet han gör det på. Allt är upplagt så att jag inte ska kunna säga nej, för att det hade varit elakt. Det känns så.
För 2.5 år sen började det. Jag gick i början av 8an och han drog in en full, hjärtekrossad liten fjortis på toan och ville hångla och hålla på. Det var obehagligt, han var för nära och alldeles för på. Som alltid.
Det händer för ofta. Han dyker upp någonstans och börjar hålla på, komma för nära. Säger att han bryr mig om mig och stoppar ner tungan i halsen. Vid tillfällen har han liksom tagit tag i mitt ansikte så att jag inte ska kunna vika undan som jag brukar göra. Han lägger min hand där han vill ha den och drar av mig kläder trots att jag inte vill. Jag säger nej, jag säger nej först. Men man orkar inte tillslut. Han får aldrig gå så långt att vi faktiskt har riktigt samlag, för det vill jag verkligen inte. Men han får ändå, tillslut, gå så långt att jag vaknar med ångest dagen efter.
Orkar inte.
Snälla prata med nån vuxen i din närhet. Den här unge mannen har ingen rätt att kladda på dig när du inte vill, han har ingen rätt att utnyttja att du vill vara snäll mot honom och det är aldrig elakt att inte vilja
Lisa har rätt, han utnyttjar dig och du har ingen som helst skyldighet att vara snäll mot honom.
Ta hjälp av någon som kan hjälpa dig att få ett stopp på det här! Förälder, lärare, kurator, ungdomsmottagning, släkting…
Om han inte upphör med sitt beteende och lär sig att respektera gränser kan han skada andra.
Till Anna och alla i hennes situation: snälla snälla gå på er känsla, våga säga nej och lämna det som inte känns bra. Ångetsen du/ni känner efter då någon kille fått hålla på med er är kroppen och psykets hjälpinstans som säger till att detta är fel, det får dig/er att må dåligt. Sluta ta skit, sluta slå på er själva genom att inte säga ifrån. Stå upp för dig/er och kom ihåg: du/ni är värdefulla!
/Sara
Är väl något av ett unikum här, var oskuld tills jag gifte mig vid 33 års ålder, det var inte alltid lätt och betraktas ju inte som tufft i endel kompiskretsar precis, men såhär i efterhand önskar jag att fler skulle ha det som jag. Sex kräver en stabil relation, lyhördhet, trygghet, förtroende och att man känner den andre/andra tillräckligt för att veta om han/hon verkligen vill medvetet och på djupet eller om det finns andra bevekelsegrunder. Tycker sällan det varit så tydligt som här att vår nuvarande sexualetik möjligen ger frihet och vi slipper ju skaffa självkontroll men den öppnar för en hel massa lidande och skada. Att undvika skam och skuldkänslor genom att ta bort normer och värderingar verkar inte heller funka så bra. Fattar att alla inte vill göra så som det blev för mig, men jag tror vi måste tänka om och ändra nånting hur vi tänker kring sex och kärleksrelationer, förslag någon?
Jag vet inte varför jag inte sa nej, kanske var det hans förväntningar som jag hade svårt att vänta ryggen till… det var väldigt klart, hade jag sex med honom då så var han inte intresserad av ett förhållande… vi hade sex för att han typ förväntade sig det efter att jag bett honom stanna kvar och han hörde aldrig av sig igen, men jag fick en liten present. Trots kondom så gav han mig kondylom… vilken jävla kärleksgåva…
14-15-16ish år gammal. Har några gånger varit och festat med ett större gäng flera år äldre personer, alla i 20-årsåldern. Fattade oskyldigt tyckte för en av dem, det var sommar och sol, sådär härligt. Han utnyttjade det självklart, men jag sa aldrig nej. Visste inte hur jag skulle ta mig ur det på ett artigt sätt, hade ju redan gått med på att följa med honom till sängen. Han lyckades få av mig alla mina kläder utan att jag ville det, men jag sa aldrig ifrån. Jag hade tur och gick därifrån som oskuld.
18 år. Följer med min kusin ut på krogen, han bjuder mig på shottar och cider. Jag vaknar upp på ett toalettgolv, han har burit mig hem. Går för att lägga mig och han lägger sig i sängen bredvid mig. Jag är för full för att orka säga emot när han börjar kyssa mig. Får upprepade gånger fösa undan hans hans när han försöker ta på mig. Till slut somnar vi. På morgonen undrar han om jag vill ha sex. Försöker låtsas att jag tror att han skämtar och skrattar ur mig ett nej. Sedan säger han att det är bäst att inte nämna det som hänt för någon. Såklart inte tänker jag, det vore ju så fruktansvärt pinsamt.
21 år. Pojkvännen jag varit tillsammans med i tre år gör slut. Bara för att vi haft ett förflutet tillsammans tror han att det är ok att ligga. Egentligen vill jag inte men saknar honom så mycket att jag inte kan säga nej. De få gånger jag faktiskt säger nej lyssnar han inte, fortsätter bara tills jag ändrar mig. Killar är ju sådana, tänker jag, de vill alltid, även om man säger nej och jag har ju legat med honom förut, varför skulle det vara skillnad nu?
22 år. Varför vill han inte ligga med mig? Vad gör jag för fel? Tänker att han kanske vill vara säker på att jag verkligen vill ligga med honom. Så jag tvingar (så det känns efteråt) mig på honom för att visa att jag vill, visa att han får göra det alla killar vill göra. Men han backar gång på gång. Efter att ha träffats några gånger förstår jag att han kanske faktiskt inte vill, så jag slutar försöka. När vi hamnat på någon slags gemensam nivå känner han sig trygg med mig och vill ligga.
Allt jag sett och hört hela mitt liv var att alla killar alltid är kåta, vill ligga och tar initiativ och blev helt ställd när jag träffade någon som var helt tvärt emot den bilden. Varför är det så svårt att prata om något så naturligt som sex? Om jag hade vågat fråga varför eller om han ens ville ligga hade jag kunnat bespara honom eventuellt obehag. Har fortfarande inte vågat fråga honom om hur han uppfattade mina försök att visa att jag ville ha sex med honom. Det skulle ju vara så pinsamt. På samma sätt som det är pinsamt att säga nej när man från början sagt ja.
Varför är det pinsamt så fort det är sex vi pratar om?
19 år. En stekhet augustidag övergår i en varm natt, behövs inte mer än kjol och linne. Jag, min kompis och hennes kompis festar och har det roligt. Det är stadsfestival och fullt med folk överallt. Min vän går hem tidigare än oss andra två, tillsammans med sin pojkvän.
Jag och hon som bara är en bekant fortsätter festa, skämtar om att vi också vill hitta nån att knulla med. Skämtet övergår mer i någon slags jakt… Vi träffar ett gäng killar, de bjuder på sprit och några bloss. Vi fortsätter, bort från dem.
Helt plötsligt är vi i en lägenhet, med en kille. Han är ung, som oss. Minns inte hur vi hamnade där. I hans säng, vi båda och han. Skrattar, halvt däckar om vartannat, han ligger med oss båda. Plötsligt är det som att jag vaknar, känner instinktivt att jag, vi, måste därifrån. Det är inte rätt. Vi är fulla, höga. Vet inte om han är det, tror inte det. Han ber oss vara tysta, tror han bor hos sina föräldrar. Jag hittar inte mina trosor, tar på mig hans kalsonger som jag hittar på golvet, under min kjol.
Vi är helt väck, hon och jag. Det är tidig morgon, vi går/åker/jag minns inte hem till vår kompis och däckar. Hon är arg och orolig, undrar var vi varit…
Jag minns vad jag hade på mig, jag minns hur hans kalsonger såg ut…jag knölade ner dem i min väska innan jag gick hem från min kompis, slängde dem när jag kom hem. Åt ett dagen-efter-piller och somnade. Vi har skrattat lite åt händelsen efter dess, till och med hon och jag tillsammans tror jag. ”Trekant”. Men det kändes inte bra, jag, och säkert inte hon heller, var inte med, inte närvarande.
20 år. Sista-minuten-ragg på klubben, han följer med mig hem. Vi ligger nakna i min säng. Jag säger att jag inte har några kondomer och därför inte vill ligga (jag har kondomer precis vid sängen, har bara ingen lust). Minns det som att jag lite lätt knuffar honom nedåt, bara visar honom vad jag vill. Får honom att slicka mig istället. Jag gör ingenting för honom.
Det tog egentligen bara tre månader innan jag gjorde slut, första gången.
Hon upprepade hela tiden det där med att ta initiativ – det blev en ständig ramsa – som egentligen bara tvingade mig att hänga på. Jag tog ju aldrig initiativ, någon måste ju för fan. Sex, varje kväll helst. Tills jag förhandlade mig till varannan dag. Det låter helt sjukt egentligen. Men alla perspektiv kan förskjutas.
Till slut gjorde hennes blotta beröring ont, fysiskt ont, som ett sandpapper mot min hud.
När jag tänker på det så här i efterhand har jag svårt att tänka mig utnyttjad, jag vet inte, kanske för att jag är man. Men det känns, det känns i hjärtat.
Det dröjde ett år innan jag träffade en kvinna jag kunde lita på. ”Så respektfull” var det första jag tänkte när vi hade sex. Sakta men säkert har det gått upp för mig hur två två långa år kan påverka en människas självbild.
Jag klandrar henne egentligen inte. Hennes svarta röra av känslor, av bekräftelsebehov, oro och ångest. Men jag förlåter aldrig, och jag kommer aldrig att glömma.
Jag skulle vilja prata om mina upplevelser av upplevelser av sexuella övergrepp med någon som skulle lyssna och säga att det finns andra som jag. Med någon som lyssnar och säger att det finns andra som jag. Jag skulle vilja öppna min värld av mörka rädda känslor, av mina upplevelser av upplevelser av sexuella övergrepp så att du kan säga att det finns andra som jag. Som upplevt det som en inte kan anmäla men som borde anmälas och varnas för. Som pågår vid varje gång vi delar säng och du förutsätter att jag vill, så lite eller så mycket. Och du tar dina händer och håller dem hårt om mitt huvud så där som jag aldrig vill och du säger mycket eller inget och jag säger inget men så mycket ändå och jag slätar över och låter mina obehagliga känslor torka in och hoppas att de ska flagna men det gör de inte. Jag vill prata med någon som lyssnar och säger att det finns andra som jag. Och jag vill inte höra en återanvänd ursäkt. Jag vill inte höra att det är mitt fel för jag vet att det inte är det, jag har kommit över den spärren, jag har förstått det helt själv, så försök inte ljuga för mig. Försök inte att få mina obehagliga känslor att torka in i min hud för dom kommer aldrig att flagna sådär som du vill, så länge du inte lyssnar och säger att det finns någon annan som jag.
Mitt ex och jag snackade aldrig om sex. Jag ville inte pressa honom, jag antog att han var oskuld och oerfaren så jag gav honom tid. När stunden väl var kommen för honom och mig, när vi skulle ha sex med varandra för första gången känner jag mig överkörd redan i ”förspelet”. Han lyssnar inte på mina önskningar eller vad jag försöker säga, tar där han vill, skiter i vad jag säger.
Eftersom han inte vill kommunicera tillbaka förstår jag nu varför han har sex med mig. För att ha det gjort helt enkelt. Han tvingar mig att vara överst trots mina protester. ”Jo nu är det fan din tur” men jag vill bara avsluta sexet. Mina protester är inte värda skit tydligen.
Jag känner mig inte respekterad eller älskad för fem öre under resten av akten, då han vägrar att lyssna. När jag tillslut klemar ur mig att jag inte vill mer säger han anklagande..”men jag vill komma…” och resten av helgen vart han sur på mig och gav mig pikar om att jag var svaglynt och gnällig och det dåliga samvetet och skammen om att ha gjort fel infann sig direkt.
Jotack, jag kände mig värdelös. Jag fick skuldkänslor för mitt val att avbryta sexakten. Så jag vart duktig flicka och löd nästkommande gånger. Tills jag inte orkade vara enbart en kropp. Jag är en människa med intellekt och känslor, jag ville (och vill) också bli behandlad så. Så då gjorde jag slut. Jag ångrar att jag inte ventilerade mina skam och skuldkänslor som han lagt på mig då…
Allt bubblade upp igår igen när jag klickade mig in på den här sidan. Jag blir så arg. Ett ”nej” eller ett ”stopp” är alltid ett ”nej” eller ett ”stopp”.
sedan dess har jag krävt:
KOMMUNIKATION OCH RESPEKT, man kör fan inte över mig. Aldrig mera tvång och föralltid numera självrespekt.
jag ska inte låta dem trampa på mig igen!!
blir pepp av din text. och mer arg än ledsen.
yes nu kör vi
jag har tänkt att jag skulle skriva här ganska länge, att det skulle vara bra för mig att ventilera men som så mycket annat skjuter jag upp det som verkligen handlar om att se saker som de är, som dom var. nu är jag 25 år gammal och det var egentligen inte förrän igår när jag stod och gjorde disken som jag började förstå att det kanske egentligen inte är så konstigt att jag har en ganska skev bild av sex o killar, att jag för det mesta antar att killar som vill ha sex med mig mest ser mig som en kropp en sak, att jag har svårt att lita på killar och på mina egna ofta rätt motsägande känslor.
men om den andra killen som jag låg med kände att han kunde behandla mig hur han ville så kanske det inte är så konstigt att jag fortsätter att stålsätta mig för att det alltid kommer att vara så med alla andra killar.
den gången va jag 19 år gammal och reste runt i europa med en kompis. killen i fråga hade jag haft vanligt medgivande sex med innan, inte för att jag egentligen hade varit så kåt på honom men för att jag kände att det var så man gjorde och jag ville inte vara in hämmad liten brud utan stark, självsäker o erfaren. fast jag egentligen inte var nåt av de. men sen när min kompis ville dra vidare bestämde jag mig att stanna kvar två nätter till med den här killen och sen möta min kompis i österrike. så vi skaffade ett rum till bara oss två. sista kvällen hade vi varit ute men jag gick hem tidigare för att jag var full och kände mig egentligen arg och besviken för det verkade inte som att den här killen var så intresserad längre. vilket gjorde mig så jäkla osäker. så jag gick tillbaka till rummet och somnar, antagligen med kläderna på. jag vaknar nån gång senare av att han har vänt på mig så att jag ligeger på mage och han pumpar i mig bakifrån. jag föstår egentligen inte men nån del i min hjärna kopplar, vi har sex. o när man har sex så har båda två gått med på det och det är meningen att man ska njuta av det. för annars är det nåt fel på en. så jag stönar lite lätt och väntar på att det ska vara klart. sen somnar vi i sängen tillsammans och nästan morron ger jag honom en kram hejdå o sätter mig själv på ett tåg till österrike. nånstans förstod jag redan då att något var fel men jag tryckte undan det, för om något var fel så måste det ju ha varit mitt fel, vilket skulle betyda att jag var en svag och smutsig människa, och kanske tom att jag fick det jag förtjänade.
det har tagit nästan sex år nu för att jag ska börja förstå att om någon bestämmer sig för att ha sex med en när man inte ens är medveten så är det en våldtäkt. och det faktum att jag fejkade när jag väl vaknade inte rättfärdigare hans beteende. det är en del av mig som jag definitivt behöver jobba på för min egen skulle, att släppa alla förutfattade meningar och krav jag har kring sex men det betyder inte att jag förtjänade det som hände.
jag tror att få läsa alla andra inlägg på den här sidan hjälpte mig att inse att det kanske inte är mig det är fel på. så tack för det. kram
Första gången jag hade sex var med min första kille. Jag var 18 år och oerhört förälskad. Vi var tillsammans i typ 2 år och hade sex typ varje gång vi sågs. Flera gånger i veckan.
Månaden innan vi gjorde slut började jag få ont när vi hade sex. Jag var inte tillräckligt upphetsad men varken han eller jag brydde sig, vi körde på som vanligt. Och jag fick jätteont. Jag förstod inte riktigt varför.
När vi hade gjort slut förändrades min bild av vårt sex. Jag insåg att jag hade legat med honom för att få bekräftelse på att han älskade mig, att han ville ha mig. Det var ända sättet för mig att få den tryggheten från honom. Han hade svårt att visa sina känslor. Jag var jämt så fruktansvärt rädd att han skulle lämna mig, det kändes som att om jag inte ville ha sex så skulle han tröttna på mig.
Ofta så frågade han bara om vi skulle ha sex, sen rullade han upp på mig och körde igång. Jag var inte ett dugg upphetsad. Hur kan man tro att en fråga ”Vill du ha sex?” skulle få igång mig? Varför lät JAG honom tro det? Han frågade ibland hur jag ville ha det men jag kunde inte säga nått. Dels för att jag inte visste men också för att jag skämdes på nått vis. Jag skämdes för tanken att jag skulle veta hur jag ville ha det. Jag vågade inte göra bort mig.
Ganska snabbt efter vårt förhållande tog slut träffade jag en ny kille. Vi hade jättebra sex från början tyckte jag. Men min nya kille påpekade att jag ”stängde av”. Han upplevde att jag hade sex för hans skull. Så ville han inte att det skulle vara. Jag vart så glad att någon såg mig på riktigt. Vi jobbade rätt mkt med sexet, och ett tag vart det jättebra. Det var som en ny värld för mig.
Men helt plötsligt ändrades allt igen. Jag började få ont i underlivet igen efter sex. Riktigt ont, i flera dagar, gjorde ont att sitta. Men ändå hade vi sex, trots att både han och jag visste att jag hade ont. Har han någon skuld i det? Eller är det bara mitt fel?
Jag hade ingen lust. Men jag kände mig så fruktansvärt tvungen att ge honom sex. Han är ju min kille, jag borde vilja, han vill ju till och med tillfredsställa mig. Men jag har ingen lust. Dels så spökar alla minnen från alla gången jag bara ställt upp och så blir jag arg att jag lurar min nuvarande, fina kille att jag vill ha sex fast jag inte vill det.
Så fort vi börjar ha sex vill jag att det ska ta slut. Bli över. Jag känner mig alltid överkörd av mig själv efteråt. Jag förstår inte varför jag inte har någon lust. Varför vill jag inte ligga med min pojkvän?
Efter massa försök med glidmedel och annat så har det slutat med att vi inte har sex så ofta. Och jag får så fruktansvärt dåligt samvete när jag tänker på det.
Ett tag så var varje kyss jobbig för jag trodde mig veta vart han ville komma. Han vill ligga och det vill inte jag, bäst att inte kyssas tänkte jag. Han kan titta på mig och bli helt till sig för att han vill ligga, jag blir bara äcklad och nervös. Måste jag ställa upp nu? Det är ju synd om honom tänker jag. Han är snäll och vill ju att jag ska ha det skönt, men ändå kan jag inte ge det till honom.
Det är får mig att ifrågasätt allt, hur kan jag känna så här. Varför vill jag inte ha sex? Kommer jag någonsin vilja ha sex? Önskar att jag var en sådan tjej som verkar ha sin sexualitet som en naturlig del av sig själv. Kommer jag kunna lösa alla dom här problemen med min nuvarande kille? Eller kommer alla dom gånger vi haft sex trots att jag inte ville, finnas kvar i mig och hindra mig från att gå vidare med min pojkvän?
Jag har vid vissa tillfällen valt att gå hem med killar, som för mig är totala främlingar, från krogen x antal gånger och inte känt mig utnyttjad på något sätt.
Det som skrämmer mig är att det inte är dessa främlingar som tar för sig eller förgriper sig på mig utan att just det här specifika fallet handlar om en manlig vän/kompis/bekant som jag tvingades sova i samma säng som när jag och en annan vän befann oss i den bekantas hemstad. Jag har aldrig tidigare haft problem att sova i samma säng som en killkompis för det har _alltid_ varit en kompis. en kompis som man inte på något sätt är sexuellt attraherad utav, oavsett om det är en tjej eller kille. efter ett tag börjar den bekanta, vi kan kalla honom H, smeka mig. Till en början ignorerar jag det eftersom jag är övertygad om att det bara är någon reflex ”han är ju ändå trots allt full”. Han fortsätter dock så jag tar bort hans händer flera gånger och väser ”skärp dig” ”lägg av” m.m. Han fortsätter och viskar i mitt öra ”men Lisa kom igen, snälla.. kom igen. du är så fin” trycker sin kuk mot min röv och pressar hela sin kropp mot mig vilket resulterar i att jag går ut ur rummet och sover på en soffa utanför. Dagen efter säger han ingenting. Ingeting alls. Detta hände för nästan 2 år sedan, sommaren 2009 i Nyköping. Fram tills nu har jag mer eller mindre förträngt händelsen, inte tyckt att det har varit viktigt att säga eftersom jag på något sätt ändå fick ”skylla mig själv” eftersom jag valde att sova i samma säng som honom. För några dagar sen skrev jag till killen i fråga att ”han inte ska tro att han ska komma undan med detta”, igår uppdaterade han sin facebook med statusen ”vara folkpartist måste vara det ocreddigaste som finns” vilket jag svarade med ”eller våldtäktsman” vilket han senare raderade.
Det som jag egentligen vill säga är att det aldrig någonsin är okej att någon förgriper sig på dig – kille eller tjej, full eller nykter. Och att det borde tas på lika stort allvar som samlag eller oralsex eller någon annan sorts sexuell stimulans som sker mot personens vilja.
jag var tillsammans med en kille i tre och ett halvår. han var egentligen alltid där för mig. tröstade mig när jag var ledsen osv. det första året vi var tillsammans var jävligt jobbigt av många anledningar, inte med honom utan för min egen del. jag hade väldigt många personliga problem. varje gång jag grät så tröstade han mig. och sen ville ha sex med mig. jag var alltså helt gråtfärdig och när han tyckte att han har tröstat mig tillräckligt började han ta på mig och köra upp sin kuk i mig. sa nej måååånga gånger men ändå fortsatte han. detta upprepade sig väldigt många gånger under olika former.
han är otroligt sexfixerad. porrskadad rakt igenom. en gång ville han ha sex 7 gånger på en dag. bara för att han ville göra ett rekord. det gjorde ont varenda gång.
det handlade ALDRIG om mig. jag kom säkert 3 gånger under sexet i vårt förhållande. och då var det i början när vi blev tillsammans. HAN hade sex med mig, VI hade inte sex tillsammans. när han kom var det slut. han drog ut sin kuk och sa godnatt.
han hade många fantasier.
han ville att jag skulle strippa för honom.
han ville knulla mig bakifrån samtidigt som han körde en dildo i arslet på mig.
han ville strypa mig.
han ville att jag skulle suga hans kuk tills jag nästan spydde.
han ville ta mig i röven.
han ville smälla till min kropp samtidigt under sexet.
han ville komma i mitt ansikte.
han ville att vi båda skulle kolla på porrfilm och ha sex samtidigt.
han ville spruta babyolja på hela min kropp för att hans första porrfilm var med en tjej som hade gjort så.
jag vet inte, det kanske inte låter så allvarligt men jag led verkligen varenda sekund av det. JAG VILLE VERKLIGEN INTE.
detta gjorde ont varenda gång. jag njöt ALDRIG av att ha sex med honom. detta resulterade i att jag aldrig tog initiativet till att ha sex. logiskt tycker jag. men det tyckte absolut inte han. nu hade det gått ungefär ett år av vårt förhållande. och nu började han med en ny grej. han körde upp sin kuk i mig när jag sov. jag fattade oftast ingenting, jag var helt borta. jag vaknade ju självklart av det men det var sjukt overkligt varenda gång. det gjorde så jävla ont! jag sa nej flera gånger men ändå så fortsatte han tills han kom och då gick han och la sig igen. detta upprepade sig flera gånger i veckan i två och ett halvår. de gånger jag verkligen sa emot, fysiskt och i princip skrek på honom blev han sur på mig. det var mitt fel tydligen. ”du vill ju aldrig i ha sex!!!” fick jag höra då. då fick jag skuldkänslor.
några få gånger lyckades han köra upp den i röven på mig. fy helvete vad mycket jag blödde efteråt. jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv.
varje gång vi hade sex ville jag bara att det skulle gå över så fort som möjligt. ibland försökte jag ”spela med” bara för att han skulle komma snabbare. det låter helt sjukt men det var ett sätt för mig att rädda mig själv tror jag.
jag tror att anledningen till att jag lät det gå så långt var för att det var bara då han visade ”kärlek” (trodde jag). han var aldrig fysisk med mig annars. bara under sexet. så genom att jag lät honom förnedra mig så trodde jag att han älskade mig. grejen är den att det var först efter jag gjorde slut med honom jag verkligen insåg vad han hade gjort med mig. jag trodde att allt det var normalt, konstigt nog. eller. det är så svårt att förklara. jag ville aldrig ha sex med honom –> jag sa nej eller visade på något annat sätt att jag inte ville ha det –> han gjorde det ändå –> jag fick bekräftelse. typ så kanske. äsch jag vet inte. jag vet bara att han har förstört mig så himla mycket.
nu har jag börjat ta det steget att berätta till hans kompisar vad han har gjort mot mig. av de jag berättade till var det två personer som reagerade väldigt starkt på det. vilket kändes så jävla skönt eftersom då insåg jag själv hur allvarligt det är. resten som jag berättade till reagerade inte som jag hoppades. men ja, jag kan inte bestämma hur folk ska reagera. det jag vill få ut med detta är att jag vill bara att dom ska reagera mot honom. detta är inte okej. jag vill inte att han utsätter någon annan för det igen. jaja. tack för mig.
”det kanske inte låter så allvarligt” i mina öron låter det väldigt allvarligt. Jag tycker det är starkt av dig att berätta, förstår att det måste varit ett stort steg att ta. Det sättet han har behandlat dig på är verkligen inte okej! Att inte lyssna på dig när du sa ifrån och att förgripa sig på dig när du sover räknas i mina (och definitivt i många andras) ögon som våldtäkt. Jag tycker även att det är bra gjort av dig att berätta för hans vänner, dels för att de ska reagera mot honom som du skrev och säga åt honom att man inte behandlar någon på det sättet, och dessutom minskar riskerna att någon annan blir utsatt för samma sak av honom. Att skriva om det du har varit med om här hjälper även andra kvinnor och män att finna styrkan till skriva om deras händelser. Jag är väldigt glad över att du inte är tillsammans med den här killen längre. Du har mitt stöd Hélin!
Han var så snygg, så omtyckt, så cool – mitt självförtroende kunde knappt tro att han valt mig. Problemen som omgav honom blottades ju mer tiden gick, jag tog hand om, fixade och hjälpte för att han skulle landa mjukt. Vi skaffade en tvåa och jag var lycklig över denna fina kille som älskade mig, behövde mig. Alkoholen visade sitt fula ansikte lite för ofta i mitt tycke och den förändrade honom till en främling på kvällen och ett barn som behövde vaggas dagen efter. En kväll vi varit ute och festat kom vi hem glada, kittlade varandra och ”tetades” tills jag råkar nafsa honom i bröstvårtan för hårt och han drar av sig skärpet och smäller det över rumpan och låret på mig. Jag blev rädd men ångesten försäkrade mig om att det varit en olycka. Nån helg därpå tjatade han hela kvällen på mig om både trekant (som han ofta gjorde) och 69.an vilket jag sa att jag inte gillade. – ”Du kommer att gilla det” När det var dags för sängen rycker han tag i mig för att placera mig rätt för 69.an, jag försökte komma loss ur hans grepp, men han tjatade och sa hur mycket jag skulle gilla det och att jag måste prova. Jag kom inte loss och han ”provade”… Efter varje tveksam händelse fick han mig att förstå att jag var den enda för honom och att han aldrig medvetet skulle såra mig, det hade jag helt missuppfattat i så fall.. tog upp det inför vänner att jag kallade honom misshandlare – vilket jag aldrig gjort men eftersom han tog orden först sänkte han min legitimitet. Jag blev rädd för lördagar då det alltid var sug efter fest som betydde mer än nått annat.. Lång historia men det eskalerade, han skrek, kastade glas och kallade mig jävla fitta, – du är inte värd nånting för nån bara så du vet bara för att dagen efter var den bästa människa på denna jord. När hans kompis var hemma hos oss skulle jag suga av hans kuk, som han bara hängde fram framför mig inför hans kompis – han tryckte ner mitt huvud en gång när hans kompis vände ryggen till och jag tog den i munnen en kort sekund bara för att känna mig som en hora – men jag var så rädd för vem han skulle bli hänåt kvällen när kompisen gått och drickan var slut. Jag insåg hur sjukt allt var när jag en söndag morgon vaknar, stiger upp för att gå till jobbet när jag känner hur det rinner ner för mina ben. Min första tanke var att han haft sex med mig när jag sov, vilket han haft förr (jag tar värktabletter och sover väldigt tungt) men stack iväg till jobb. Det fortsatte rinna hela dagen och jag kände mig så äcklig och fattade inte.. ända tills jag pratar med honom på rasten och han småskrattar och säger -”jag skulle skämta när du vakna, och säga att du fått svamp i underlivet” Vilket jag strax dårpå fick reda på att han kört upp en hel färsk champinjon i mitt underliv, som jag fick kämpa för att få ut inne på personaltoaletten – lagom kränkt och söndergråten. När jag flyttade hittade jag massa nakenbilder på mig på hans dator som han tagit på mig när jag sov, jag kunde äntligen ta steget och gå. Besviken, så besviken på mig själv att jag lät detta hända, jag har en våldtäkt i bagaget från när jag var 16, har jag inte lärt mig nått? Besviken över att jag lät rädsla och ”kärlek” vinna över mitt välmående. Tio månader senare sitter jag här, på bättringsvägen men bärandes på mycket skuld och dåliga hemska minnen. Han har sen två månader tillbaka lämnat mig ifred, nu ska jag börja leva MITT liv och försöka glömma om det nu är bäst….
Minns du alla gånger du tryck din kropp och ditt kön emot min trots jag sagt jag inte vill?
Minns du den där gången jag började gråta mitt under sex-akten därför att jag egentligen inte ville ha sex?
Minns du den där gången du stoppade dina fingrar i mig så att jag började gråta?
Minns du när du tog på mitt kön och sa ”Jag vet att du tycker det här är skönt!”? Vet du vad jag kände när du tog på mitt kön den gången?
Kan du förstå hur det känns när någon annan talar om för mig vad jag känner?
Minns du den där gången jag kom hem från en månads semester i Thailand. Du satt tyst och ställde knappt en fråga om hur jag haft det och efter en halvtimme sa du ”Nu är det nog dags för dig att ta av dig kläderna!”. Vet vad jag kände mig som då?
Kan du förstå att under min lugna fasad så är jag fruktansvärt arg på dig?
Kan du förstå att allt jag vill är att bara glömma allt? Men hur?
Står du för det du gjort?
älskar dig
blir så arg och ledsen
förbannad, äcklad av att han kunde vara ett sånt svin
vill rädda dig forever nu och slakta honom till döds
Sommaren 2010, då jag var 17 år, var jag i Berlin med ett gäng tjejkompisar. Egentligen kände jag bara två av dem från början, de andra hängde bara på mest för att det blir roligare ju fler man är.
Andra kvällen på vår resa låg jag med en jättefin dansk kille. Allt var jättefint med honom, förutom att han hade druckit lite för mycket och därför hade svårt att bibehålla ståndet. Jag tyckte inte att det var så konstigt just då, men dagen efter började jag tveka på mig själv, var det för att han inte tände på mig?
Tredje kvällen var vi ute på en bar och jag fann mig dansandes med en kille som måste varit 35 år, minst. Han bjöd mig på en drink och en shot och jag kände mig liksom skyldig att snacka med honom. Han ljög för mig. Sådana där genomskinliga lögner som man drar för pantade småtjejer för att imponera. Han sa att han var pilot, att han var 25 och att han brukade jobba med en massa kändisar.
Han började ta på mig, och kyssa mig. Jag blev äcklad, men visste inte riktigt vad jag skulle göra, han hade ju ändå köpt drinkar till mig. Jag tyckte att det vore fittigt av mig att bara ta drinkarna och gå ifrån honom sedan.
På något sätt lyckades jag skaka av mig honom, och när han senare letade efter mig skällde en av mina kompisar ut honom, så att han gick hem. Den här kvällen tärde ännu mer på mitt självförtroende. Kan jag bara få gamla lögnaktiga gubbar? Är jag verkligen så jävla äcklig?
Den fjärde kvällen var vi ute på samma ställe som kvällen innan. En fransman kom fram och pratade med mig. Han var charmig. Berättade att han jobbade med musik. Jag hade delvis tappat rösten, så jag pratade inte så mycket, nickade mest med, något som är väldigt okaraktäristiskt för mig. Mina kompisar drog vidare till ett annat ställe någon gång under natten. Jag satt kvar med fransmannen. Vi började hångla. Det pirrade i magen och jag ville verkligen ha sex med honom.
Vi åkte hem till hans lägenhet. På vägen började jag tveka. Vi åkte nämligen tillsammans med hans tyska kompis. Fransmannen kunde ingen tyska, så jag passade på att fråga hans kompis hur gammal fransmannen var, på tyska. Kompisen frågade hur gammal fransmannen själv sagt att han var. Jag svarade 22. Kompisen skrattade och sa, att om han sagt att han är 22, så är han 22.
Det kändes väldigt obehagligt. En sak som bidrog till den obehagliga stämningen var att fransmannen inte riktigt verkade veta var vi skulle. Han sa att han precis hade skaffat en ny lägenhet i andra hand. Jag ville åka hem, men jag sa inget. Det var ju trots allt jag som hade velat när vi var på baren.
Väl hemma hos honom tog jag av mig mina kläder och lade mig på sängen. Ville få det överstökat. Kommer ihåg att han tuggade tuggummi under akten. Tvingade mig att vara överst en stund, fast jag inte tyckte det var skönt. Kommer ihåg att jag stirrade ut genom fönstret och räknade sekunderna tills det var över. Kommer ihåg att han höll upp mina ben, rakt upp i luften, att våra kroppar knappt rörde varandra förutom kuken och fittan. Kommer ihåg att han daskade till mig på rumpan någon gång under akten. Kommer ihåg att han efter en evighet lutade sig ner och viskade ”come with me” i mitt öra. Kommer ihåg att jag nickade och fortsatte stirra ut genom fönstret. Kommer ihåg att han upprepade sig, som om jag inte förstått vad han menade första gången. Kommer ihåg att jag bestämde mig för att fejka, så att han skulle komma så att jag skulle kunna gå därifrån.
Kommer ihåg att jag aldrig sa nej.
Efteråt bad han mig att vänta medan han gick på toaletten, så kunde vi gå till pendeltåget tillsammans sedan.
Jag drog på mig mina trosor, min bh och min klänning. Stuvade ner de trasiga strumpbyxorna i väskan, tog skorna i handen och sprang ut innan han skulle hinna fatta vad som hänt. Gick flera kvarter innan jag vågade stanna och ta på mig skorna. Minns inte helt säkert, men jag tror att jag grät en skvätt.
Jag har pratat med en psykolog om det här, men efter första mötet orkade jag inte gå dit igen. Det har legat under ytan sedan i somras, men har kommit tillbaka mer och mer under våren. Har inte haft sex sedan dess. Varje gång jag onanerar får jag minst en liten flashback från det som hände med fransmannen. Behövde bara få ur mig det här.
Har läst flertalet av kommentarerna och det har delvis hjälpt mig att se att det som jag blev utsatt för inte var helt ok…
I slutet på november 2010 var jag på fest. Jag drack en hel del alkohol, kanske mer än jag borde – men jag hade roligt och hade någorlunda koll på mig själv!
Vid kanske strax efter 24 så bestämde jag mig för att lämna festen… Av någon anledning som jag inte har ett svar på så viker jag av vänster från det här stället jag var på och börjar gå mitt på vägen hemåt (hade jag tagit höger så hade jag haft kanske 100 meter till busshållplatsen!)… Börjar bli trött efter att ha gått ett tag så när det kommer förbi bilar så försöker jag lifta… till en början var det ingen som stannade…
Så stannar det till slut en taxi som sa till mig att det är dumt att gå mitt på vägen och att han skulle skjutsa mig istället. Jag stod kvar och sa att jag inte har några pengar… Han envisades och sa kommentaren i stil med ”det finns andra sätt att betala på”… Jag skrattade åt det han sa och sa bara ”ha ha, ja det kan man väl kanske tro”…
Ber honom att köra mig till en bankomat där jag ska ta ut pengar, och det gör han… Det är då jag mäker hur onykter jag är, för hur jag än försöker så får jag inte till koden! Jag vänder mig om och säger till honom att det inte funkar, och han viftar tillbaka mig till bilen och så frågar han var jag bor… Jag ger honom stadsdelen, men inte en exakt adress…
På väg mot den här stadsdelen är jag lugn och han frågar vad jag heter… Jag svarar automatiskt ”Sara” (fast jag heter något annat), och så pratar han vidare… och kör förbi den avfart vi skulle svänga in på… Det är som att jag blir spiknykter (iaf nyktrare än förut) och jag tänker ”vad är det som händer” men samtidigt försöker jag intala mig att han är taxichaufför och kanske vet en annan väg…
Vi hamnar helt åt helvete och helt plötsligt säger han ”gillar du den här?”, och när jag vänder på huvudet så ser jag att han smeker sig själv genom byxorna… Jag blir helt paff och förvånad och vet inte vad jag ska säga… Så tar han min vänster hand och för den ner mot skrevet… jag är stel men hans grepp menar allvar så jag lägger handen på byxorna… Han säger åt mig att smeka honom, och jag gör det… Samtidigt kör han runt och ”letar efter något bra ställe att stå på”, och han tar sin hand innanför min tröja och trycker på mina bröst och säger ”du är så skön”… Vi stannar till slut i början på en gata och han tar då ut sin snopp från byxorna och säger åt mig att fortsätta smeka honom, vilket jag gör… Han tar tag om min nacke och smeker mig i bakhuvudet… Obehaget är enormt… Jag märker att han vill att jag ska suga av honom eftersom han ibland trycker mitt huvud framåt… jag försöker streta emot först, men ser till slut ingen annan utväg än att böja mig framåt och göra det han vill att jag ska göra… Jag gör ett försök att visa att jag inte vill genom att ta tag med tänderna, men då nyper han åt i nacken och jag måste fortsätta… Han säger åt mig att suga på hans ballar medans han runkar av sig själv och jag bara gör det… jag kommer ihåg hur äckligt jag tycker att det är, och jag kan få tillbaka ”smaken” i munnen ibland…
När han är på väg att komma så trycker han bort mitt ansikte och slutför jobbet själv…
Jag sätter mig upp i passagerarsätet och ser bara rakt fram… Han tar upp en servett och torkar sig om handen, och tar sedan upp sin telefon och ringer ett samtal… Jag förstår inte vad han säger eftersom det inte är på svenska… Han lägger sin hand på mitt lår under tiden och jag vill bara att han ska bort från mig…
Han kör iväg, och stannar vid en vägkorsning – där säger han att han har fått en annan körning men att han fixat en kompis som ska köra hem mig. Jag säger bara ”ok”, kliver ur och går in i bilen som står bakom (inte en taxi…)…
När jag sätter mig i bilen är jag helt tom på känslor och så förvånad över det som nyss hänt. Så hör jag mannen som kör säga ”Jag har hört att du tycker om sånna här” och så tar han ur sin snopp ur byxorna. Jag faller känslomässigt och blir om möjligt ännu tommare… Det är som att det som händer runt mig inte finns och jag har tunnelseende! Han ler åt mig när jag ser åt hans håll… Han får mig att runka av honom medan han kör in på en stor parkeringplats och parkerar längst bort och lite i skymundan (buskar och träd i vägen för husen som är på ovansidan)…
Han tar sin hand och trycker den mot mitt underliv genom mina byxor… han säger åt mig att knäppa upp byxorna och jag gör det… han för ner sin hand innanför trosorna och trycker upp sina kalla fingrar… jag är inte upphetsad så det svider när han håller på…
Han slutar och säger åt mig att ta av mig byxorna och sätta mig i baksätet… Där trycker han mig bakåt och sliter mina trosor åt sidan, och kör upp flera fingrar i underlivet på mig igen. Jag vet inte om det är för att jag ligger ner, eller om det är för att min kropp reagerat mot min vilja – men den här gången gör det inte ont när han gör det han gör det är bara obehagligt…
Jag tänker inte något speciellt när det här händer, men ser siluetten av honom och biltaket i minnet…
Så böjer han sig ner och spottar på mig i underlivet, jag är osäker på om han utförde oralsex på mig… Han reser sig upp igen och sätter på en kondom innan han fortsätter…
Jag vet inte hur länge han håller på, men helt plötsligt slutar han och hukar sig ner. Jag tror att det är någon som avbryter honom för han försöker gömma sig. Jag ligger kvar i baksätet medan han springer runt och sätter sig på förarsätet igen. Sakta reser jag mig upp och får mina byxor och skor kastade på mig…
Han frågar var jag bor och jag svarar som i trans… så kör han hem mig… Jag hade inte sagt min exakta adress till honom heller så jag får gå en bit… väl hemma så faller jag ihop på hallgolvet och tårarna bara strömmar ur mig. Min sambo ringer 112 och jag får spendera resten av natten och tidig morgon på akuten…
Oj vad jag känner igen mig i många av allas berättelser…Blir väldigt berörd i hela kroppen.
När jag var tonåring hade jag en härlig sexlust, som jag delade med nån pojkvän och nått ragg ibland och med mig själv. Pratade om sex öppet med vänner och tyckte det var enkelt.
Redan som barn kunde jag känna att om jag tröck på klitoris (vilket jag inte visste att det var då) så kändes det skönt!
Men sen träffade jag han när jag var 19 år. Till en början var jag tänd som tusan och det var spännande och skönt. Testade lite nytt som han tog initiativet till och vi hade sex hyfsat ”ofta” (vad nu det är..) Efter ett halvår så började jag ”ställa upp” utan att jag riktigt reflekterade över det. Vi hade väldigt dålig komunikation i våran relation och den var mer grundad på sex än på oss som människor…
Jag testade anlsex två gånger och det ångrar jag så fruktansvärt mycket. Jag sa stopp efter bara några sekunder båda gångerna och han lyssnade på mina ord, men känslan var vidrig, så förnedrande! Jag förstår egentligen inte varför med tanke på att han lyssnade på mig.. Men det är magkänslan som styr, inte vad man borde gilla som tjej..
Han var också porrberoende, jag svor åt hans porrbilder på datorn och sa åt på skarpen att ta bort dem. Jag blev äcklad och började mer och mer känna mig som en porrdocka..jag fanns där så att han kunde testa, böja, bända på mig som ett objekt! Visst älskade han mig och gillade mig men han LYSSNADE INTE! Han kände inte in hur jag kände! Och jag lyssnade in varenda milimeter av honom, så obalanserat…
Men ändå ställde jag upp på (jag vill inte ens nämna orden vad jag ställde upp på, blir förbannad) att tillfredställa honom.
Jag gjorde slut, men av praktiska skäl och skuldkänslor fick vi lov att bo tillsammans några månader till, Jag fortsatte att tillfredställa honom för annars blev han så frustrerad och lättirriterad. En gång i veckan blev nästan som en regel för att han skulle må bra… Han verkade inte förstå någonting, men nog mådde han dåligt för att jag inte älskade honom…Tillslut flyttade han ifrån mig, det var så befriande.
Det har tagit ett bra tag att förstå och inse hur våran relation var och hur den har påverkat mig. Att ett år ev ens liv har påverkat mig så mycket i min sexlust! Varför vill inte kroppen glömma, varför ska muskelminnena finnas där, varför kommer svall av obehagskänslor när jag läser liknande berättelser som min eller hör om sexövergrepp i media..fortfarande?
Jag har nu reflekterat och brättat för vänner, sambo, kurator om detta och känner att det är bearbetat men i kroppen finns minnen och känslor som återkommer i bl.a. sexuella stunder. Det är så frustrarande, men jag tror på att tiden som går hjälper endel och att man hela tiden bearbetar det, bara man lyssnar på sig själv och är ärlig, på riktigt ärlig mot sig själv! Och våga prata, det är inte det lättaste att berätta om. Det är ju en sådan lång och invecklad historia i många fall. Det är inget man häver ur sig över en kopp kaffe direkt…Om än jag önskar det kan bli så en dag – inget tabu.
I slutet på våran destuktiva relation träffade jag min nuvarande kille. Vi började som vänner och sen inledde en relation, jag sa till han att jag inte ville ha sex i början på vår relation för jag vet hur ”blind” man kan bli av sexuell bekräftelse…Men ändå blev det svårt när vi väl började närma oss sexuellt. Jag var fast i betende mönster som jag som tur var kom underfund med. Han har hjälpt mig mycket, har förstått utan att vi ens har pratat, har påpekat och själv tappat lusten när han ”kännt” att jag egentligen inte vill. Tack. pust. Men det har ändå inte varit och är inte lätt.
Jag har, efter ha pratat med kuratot om allt som hänt, beslutat att aldrig ställa upp om jag inte vill. Det är aldrig värt det. Man måste tänka på sig själv och långsiktigt se på sitt liv och sin lust.
Han har också pga att jag inte har haft lust, tittat på porr och jag tolerar inte det, ser det som otrohet och han vet om det och har hållt med om att det är en vidrig industri. Men lusten är för stark….
Pricken över i:et är att han var otrogen mot mig..med en kille för att han skulle testa om han var gay, fast utan att komunisera detta med mig. (Allt det har också en bakgrund i att han som barn blev utnyttjad och har tidvis haft svårt att hitta sin sexuella väg..) De hade aldrig sex, de var ingen han kände, det hann bara gå några sekunder innan min kille kom på att det var inte vad han ville. Han ångrar sig mycket och känner sig äcklad av sig sälv och var övertygad om att jag skulle lämna honom. Jag visste om att han var lite nyfiken på att ha ”kvinnorollen” och han fick pyssla med det med sig själv, bara jag slapp vara med.Sviken tre gånger men ändå är jag med honom. Ni som läser lär undra varför.
Vi är livskamrater, vi kan komunisera på riktigt.
Men senaste tiden har vait svår och jag börjar fundera på om vi inte borde ha en sexuell relation, bara leva tillsammans. Hur ska man tänka? Nån som har erfarenhet och tips?
Vi är ofta nära fysiskt och det är härligt, men vi har inte haft sex på 8 månader (varit tillsammans i 5 år). Efter att han var med en annan har han accepterat (känner nog skuld) att jag inte har lust eller ens ork att ha lust. Det är på ett sätt väldigt befriande. Och jag vet att jag har en lust innerst inne, den finns, jag är tänd när jag är själv. Men Vart går man från här? Nån som hittar?
Jag vet inte riktigt om jag ska skriva det här eller om det bara är att göra narr av alla som faktiskt har blivit våldtagna och varit med om värre saker än jag. Jag vet inte alls om detta räknas som sexuella övergrepp eller inte men jag vet att det inte kändes bra och att det är något jag har funderat över länge.
Jag skulle på en fest i området där jag bor. En kille som jag känner som också skulle dit började prata med mig om festen på facebook. Jag frågade om han skulle dit men han sa att han inte visste om han kunde eftersom han inte hade någonstanns att sova och han bodde rätt långt bort. Eftersom jag tyckte att det var synd att han inte skulle kunna komma så erbjöd jag honom att sova på min soffa. Väl på festen blev vi båda fulla och började hålla på lite ni vet lite hångel och så. Det var hela tidens hans initiativ men jag sa ju aldrig emot. När vi kom hem så frågade han om han inte kunde få sova med mig i sängen istället eller om det var jag som frågade. Jag ville sova direkt, jag ville inte ha sex med honom. När jag väl la mig i sängen kände jag hur allt snurrade. Jag hade druckit för mycket men kände det först när jag lade mig i sängen. Det var då han började igen. Vi kysstes lite och jag tyckte att det var okej. Men sen började han klä av mig och jag sa ifrån. Jag sa att jag inte ville och buttade bort honom lite lätt. Det var inte hårt eller taskigt men jag visade att jag inte ville. Han försökte igen och jag började gråta. Jag vet inte varför men det kändes verkligen inte bra och jag sa att jag hade känslor för en annan kille och att jag inte ville göra något. Denna killen var mitt ex. Han sa att han aldrig skulle få veta något och att han visste att jag ville. Jag sa ändå att det inte kändes bra. Men han fortsatte. Jag försökte få honom att sluta, men till slut gav jag upp. Han var hårdhänt och det gjorde ont. Men när han väl var ”inne” i mig så orkade jag inte sträva emot. Jag grät tyst under hela sexet och även efter. Jag sa till honom flera gånger att det räckte men han lyssnade inte. Han uppmanade mig att jag skulle ”gå ner” på honom och jag sa att jag inte ville och han blev arg. Efteråt ville han hålla om mig. Men jag ville inte att någon skulle ta i mig. Det kändes hemskt.
Är detta övergrepp eller är det bara jag som önskar att jag inte hade sex med honom? Mitt ex och jag har börjat prata igen och han ville veta om jag har haft sex med någon annan. Jag vet inte vad jag ska säga. Alla går runt och skvallrar om detta men jag känner att det inte är rättvist. Jag ville ju inte!! Men skulle jag ha visat det tydligare? Räckte det inte med att jag spände hela kroppen och grät?
Det var inte ”bara” övergrepp, det var rent av våldtäkt av denna kille. Det han gjorde mot dig var inte okej!! Kom ihåg det.
Kram på dig!
letar efter ett ställe att ”prata ut” om vad jag varit med om, som liten flicka,3-5, vet inte om de hände längre tid under min uppväxt, kanske har ja försträngt det mesta, ja erkände detta för mig själv för några år sen, mår inte bättre..gör som alla andra som blivit sexuelt utnyttjade som små,förnekar de,skyller på mig själv osv
som sagt var ja nånstans mellan 3-5 år, fin uppväst för övrigt om de inte hade varit för min 10 år äldre halvsyster,de va hon som gjorde dessa otäcka äckliga saker mot mig
hon tog på mig,mellan mina ben,tvingade mig att pilla henne mellan benen, (de här äcklar mig att skriva,ja mår så illa så ja kan kräkas för bilderna rullar upp i mitt huvud) min egna syster, gör snusk med sin 10 år yngre lillasyster..helvete !
även när ja sov,kunde ja vakna av att hennes händer,fingrar var mellan mina ben, alla trodde vi sov.. varför var ja ens där inne om hon gjorde mig så illa? vet inte..
hon flyttade tack och lov tidigt hemifrån oss,men även i hennes nya hem gjorde hon de nån gång..sen slutade ja sova över..
all denna smärta jg bär,all denna ilska, jag vill henne inget ont..men ja hatar henne, en riktig djup hatkänsla.. vi har ingen kontakt idag,ja har brutit den och antytt varför jag gör som jag gör.men hon verkar inte fatta..eller så har hon förnekat allt o gått vidare
att ha gjort detta val, ställer till de för mig då ingen förstår varför ja hatar henne så otrligt djupt..de tror att de e övergående..de får gärna tro detta, jag tänker aldrig mer vara i hennes sällskap, hur mycket det än sårar någon
det hon har gjort mig, har gjort mig till en osäker,rädd,arg,känslokall människa
inget biter på mig, och ja har dämpat all ånget i uppväxten me sprit,cigg & alldeles för många engångsligg..för att få lite bekräftelse, inte vara äcklig..
idag lever jag i ett underbart förhållande,han vet ingenting men ja funderatr på att berätta för jag vet att han skulle stötta mig,även en psykolog börjar de funderas på..
jag behöver älta,sörja,ev tala om detta för alla..för att de ska förstå..
men kommer de tro mig?
ändå vill ja inte utsätta systerns barn för detta, utan bryter nog kontakten & bryr mig inte om va andra tycker.. för den dagen vår pappa går bort (gud förbjude)de e samma dagg, jag vräker ur mig de onda mot henne & aldrig mer tänker se,tänka åt hennes håll..slippa hennes trams o flams när man ses.. vilker vi inte har gjort sen sep förra året.. en fin tyngd som lättade där
åh, jag borde ringa de där samtalet,prata ut,bli sjukskriven & bearbeta all smärta
just nu irrar ja runt i ilska,sluter mig själv,hatar alla..
behöver bara vila,är så trött
Jag lider verkligen med dig. Kan aldrig föreställa mig hur det är att bli utsatt för något sådant av en familjemedlem. De jag blivit utsatta för har inte stått mig nära, och det har varit jobbigt nog.
Jag går hos en psykolog sen 2 år tillbaka, men aldrig berättat om något sådant för henne. Aldrig ens tänkt tanken. Men nu när du skriver att du funderar på det, har jag kommit fram till att jag kanske också borde göra det. Du har varit till stor hjälp för mig genom att berätta om detta.
Jag hoppas verkligen du kontaktar en psykolog och berättar om detta, för att kanske kunna gå vidare.
Kom ihåg, du har inge som helst skyldighet att behöva träffa eller ens prata med din syster igen, efter det hon utsatt dig för. Om det skulle hjälpa dig, ska du självklart göra det, men inte av någon annan anledning.
Önskar dig allt gott i framtiden!
Stora kramar till dig från mig!
Jag träffar en kille ibland. Vi har haft sex alla gånger utom en gång vi setts. Det har varit okej. Inte gjort ont, vilket det brukar annars. Jag gillar det för att det får mig att kunna låtsas att jag är den där sköna frisläppta tjejen som ligger med en kille ibland, självklart på hennes egna villkor, annars kan man väl inte vara feminist? Men om jag är ärlig så tycker jag inte att det är skönt skönt, kommer inte, njuter inte, når inga nya höjder. Men jag gillar närheten. För några veckor sedan åkte jag hem till honom efter att jag varit ute. Jag var rätt full. Vi hånglar, och han buffar på mitt huvud, vill att jag ska suga av honom. Jag gör inte det i vanliga fall eftersom jag känner mig obekväm när jag gör det, men alkoholen gör att jag gör ett undantag. Han går inte ner på mig. En stund senare har vi sex, han är i mig. Plötsligt drar han sig ur. Gränslar mitt huvud, minns inte riktigt, och trycker in sin kuk i min mun. Jag gör inget motstånd, hinner inte reagera. Vet inte hur länge han knullar min mun. Vet bara att jag sedan dess har skämts något fruktansvärt. Vågar inte berätta för någon jag känner, vill inte bli sedd på som den svaga tjej jag är. Men samtidigt känns det som att jag vet tydligare var mina gränser går nu, och som att jag inte kommer låta någon eller honom göra om något liknande. Och när jag vänder på det, och tänker ifall det varit jag som satt mig på någons ansikte och typ knullat dennes näsa, så blir jag full i skratt pga det absurda. Denna sjuka värld.
Det är så många historier här som för mej inte är det minsta ”gråzoniga”. Det är våldtäkter och inget annat.
Själv har jag inget stort trauma, men gudarna ska veta att efteråt kände jag mej som en hora. Kanske bara för att min dåvarande pojkvän H vid det laget på ett mycket effektivt vis hade brutit ner den självkänsla jag så mödosamt hade byggt upp.
Ja fy fan vad elaka saker han sa till mej och naturligtvis trodde jag varje ord. Jag älskade honom så mycket men jag visste att han var på väg bort. Han skulle dumpa mej och det enda jag kunde göra för att hålla honom kvar var att ligga med honom. Förutom den där vidriga gången i duschen där hans fingrar sved och skavde och jag inte vågade säga det utan fejkade en orgasm för att han skulle lägga av, gjorde det aldrig ont. Jag var kåt blev mycket våt men kom aldrig. Det visste han, men det verkade inte bekomma honom.
Sex var aldrig till för mej. Sex var hårdvaluta. Du får min fitta jag får din kärlek.
Vad är det om inte prostitution?
var bara lite underförstått att hon och jag hade börjat på nånting, vi var för tillfället varandras. Någon gång under slutet av kvällen blev dansen till en kyss och när alla skulle gå och lägga sig så hittade vi sovplatser bredvid varandra på en soffa.
Så fort alla lagt sig smög vi upp och gick ner till dansgolvet igen – vi var kåta och ville få ut mer av natten än att ligga bredvid varandra i nån tråkig soffa.
Det började med att vi tog av varandra alla kläderna. Och så började vi smeka varandra. Jag kysser henne över hela kroppen och hon särar på sina ben. Jag minns inte riktigt i vilken ordning allt händer men jag har en minnesbild av att jag är nära att föra in min penis i hennes slida. Men vi går lite försiktigt fram och jag börjar istället slicka henne. Precis när jag börjat slicka så frågar hon om jag har någon kondom.
”Nej. Eller jo, fast däruppe.” säger jag
”Hämta den!”
Så jag går upp och hämtar kondomer. Tar flera stycken för jag vet att det kan behövas. Jag har svårt att få till det med någon ny person och särskilt när jag har kondom på. Jag blir nervös och kan inte få stånd. Länge trodde jag att det var något fysiologiskt ”fel” men sen märkte jag att det var helt och hållet mentalt. Jag låser mig av prestationsångesten helt enkelt. Det är ju ett ganska välkänt fenomen vilket gör att jag känner mig tryggare i det än om jag trodde att jag var alldeles ensam om det.
Vi försöker i alla fall en hel massa och det går åt flera kondomer men jag kan knappt få stånd och när jag väl får det så håller det bara i några sekunder högst.
Jag är verkligen jättekåt, men min kropp har gett sig fan på att strejka. Den har liksom ställt sig emellan mig och min sexualitet. Jag är sexuellt modigare än vad jag varit tidigare och vet vad jag tänder på och visar det för mitt ”ragg” men trots det vägrar ståndet att infinna sig.
Det hela slutar med att jag frågar om hon vill bli slickad istället och det vill hon och efter det går vi och lägger oss.
Så vad har det här med grå-zonen att göra, undrar kanske läsaren? Var detta inte ett lysande exempel på kommunikation? Nej, inte riktigt..
För nästa dag dyker minnesbilderna upp i huvudet. Och jag inser till min fasa att det som hände natten innan var långtifrån helt och hållet rätt och riktigt.
Jag känner mig som ”den killen som försöker lura till sig ett ligg utan kondom”
Minnesbilder poppar upp i huvudet hur jag försöker föra in min penis i hennes slida utan kondom på. Vad betyder det för kvinnors och mäns respektive tillåtande till en fri sexualitet att det ofta är kvinnan som uttryckligen måste be om att mannen sätter på sig kondom. Kvinnan är ju den som riskerar att bli gravid och i det samhälle vi lever i blir den som ansvarar för barnet eller en eventuell abort. Alltså bidrar hennes ansvar över graviditeten att hon blir ansvarig över kondomanvändandet medans det för mannen blir en slags ”begränsning av hans sexuella frihet”.
Jag har just bidragit starkt till detta. Mitt undermedvetna talar om för mig att jag borde undvika kondom för att jag vet att jag har svårt att få stånd med kondom. Vilket leder till att jag försöker ha sex utan kondom, precis som så många andra män, vilket i sin tur upprätthåller den obalans som gör att kvinnor aldrig får tillåtelse att släppa kontrollen över sin sexuella lust. För de vet att om de gör det så kommer det sluta med en oönskad graviditet.
Så varför känner jag då dessa krav att inte låtsas om att jag blir nervös första gången? Det är ju helt klart en massa manlighetsideal som spökar i mitt bakhuvud. I de kulturella myterna som skapar vår förståelse av världen så förstås mannen som den aktive och kvinnan som sexuellt passiv. Hon är passiv mottagare av den sexuella lust som han kan ge henne. och detta kan blir en grogrund för manlig tävlan om vem som kan tillfredsställa en kvinna bäst. Kvinnor förblir passiva väktare. Hela scenariot som jag beskrev har ju bidragit till detta.
Jag skriver inte detta för att visa att det faktiskt är synd om männen också. Det tycker jag är självklart, men samtidigt är det viktigt att vara medveten om de stora mönstren som påverkar alla människor och där är det svårt att förneka att det är kvinnor som sitter i den ofördelaktiga positionen, till fördel för män som tack vare den fördelningen vinner ett visst mått av sexuell frihet.
Jag skriver detta för att dela med mig av mina tankar till andra män med samma problem som kanske inte inser att deras problem är en del av en större struktur som kanske har värre konsekvenser än att deras manliga identitet blir naggad i kanten.
Nästa gång jag hamnar i en liknande situation ska jag inte gå några omvägar. Jag ska helt enkelt vara ärlig och öppen med hur min kropp fungerar och jag är säker på att vi kan hitta på saker och sätt som känns sköna och tillfredsställande ändå.
tack för mig.
Detta är en ursäkt till mitt 20åriga jag för att jag inte försvarade rätten till min sexualitet
I mina sena tonår och tills jag träffade min sambo vid 21 års ålder älskade jag sex. Jag älskar fortfarande sex men det är inte vad min historia handlar om. Jag hade många olika sexpartners under en kort tid och jag hade fantastiska passionerade romanser med en rad olika killar och män. Jag har varma minnen av många av dessa, jag var vild och ofta mycket lycklig. Jag träffade ofta äldre män, jag tände på det otillåtna och lite tabubelagda, jag tände på deras åtrå. Dessutom hade de mycket mer intressanta saker att diskutera på morgonkvisten eller över frukostkaffet. Om en äldre man har sex med en yngre kvinna, säg att ålderskillnaden är ca 20 år ses det ofta som ett utnyttjade av den unga kvinnan. Det var aldrig så för mig. Det ses som att den äldre mannen kanske utnyttjar en maktposition. Det var aldrig så för mig. Jag var snarare den som hade makten. Jag har ofta tittat tillbaka på mitt sexuella liv och försökt analysera vad som hände, påverkad av samhället och den sexuella normen. Använde jag sex för att bekräfta mig själv? Handlade det om att passa in? Att vara älskad? Nej, jag älskade sex! Man får älska sex i alla dess former med äldre män och kvinnor, med yngre, med flera samtidigt. Det viktigaste är att du vill, det viktigaste är att du inte känner dig utnyttjad. Och att du inte utnyttjar.
Någonting hände mig. Jag trodde jag var på det klara med min sexualitet redan som ung och att jag varken skämdes eller behövde vara försiktig för jag hade rätten att göra vad jag ville. Mitt beteende när detta hände är ett bevis på hur stark normen för sexualitet sitter etsat i mig och hur lätt det vara att känna skam och skuld även fast jag några timmar tidigare varit frigjord galen och stolt över min egen sexualitet.
Jag var 20 och ute i staden jag kommer ifrån. Det är ett litet ställe där alla känner alla. Puben skulle stänga och jag och mina vänner möter ett gäng äldre män som jag känner sedan tidigare. De bjuder med oss på efterfest. En av dessa män har jag haft en fling med tre år tidigare, en ganska oskyldig men i mångas ögon kontroversiell relation. En annan av dessa män har jag nästan haft sex med ett år tidigare en sen sommarnatt då jag valde att inte leka hans lekar utan gav honom nobben. Vi festar i en stuga vid havet, jag och mannen dansar tätare och tätare, det finns ett samförstånd att vi skall ha sex denna natt. Han är gift och frun med barn ligger och sover i huset intill. Mina vänner åker hem och vi bestämmer oss för att gå till en annan mans hus. Jag, mannen jag skall ha sex med och mannen vars hus det är. Vi har sex, galet bra härligt och helt fantastiskt sex. I slutet på akten märker jag att mannen som äger huset står i dörröppningen och tittar på oss. Jag slutar genast och påkallar mannen jag har sex meds uppmärksamhet. Han säger åt den andra mannen att gå, vilket han gör.
När vi är klara sätter vi oss på altanen och pratar, mannen vars hus det är kommer ut med en flaska och ett whiskey till mannen jag precis haft sex med och jag får ett glas upphällt öl. Trots min berusning vet jag att en liten tanke flyger igenom mitt huvud. Att det är underligt att jag får ett glas.
Jag minns ingenting mer. Jag vaknar i en säng. Någon smeker mitt bröst. Jag är i en fullständig dimma, tror att det är killen som jag nyligen börjat träffa lite grann som ligger bakom mig. Sakta börjar intrycken sjunka in, men det är för mycket för att ta in, för att förstå. Jag vänder mig och vad som möter mig får hela min kropp att liksom trycka ihop mina inälvor så att allting gör ont. Där ligger mannen, vars hus det är. Sömndrucken, tjock, äcklig, och jag har ingen kjol eller trosor på mig. Bara en tröja.
Jag sätter mig upp och lyckas få på mig kjolen som ligger på golvet. Jag går ut på altanen och bara sitter där. Ringer en vän, jag måste bli hämtad men hon kan inte och jag hittar inte orden för att säga att någonting är fel.
Han kommer ut, undrar om jag vill vila lite själv i sovrummet så skall han inte störa. Jag bara kvittrar på som om allt vore normalt, tackar för igår och börjar den långa promenaden hem.
Jag berättar för en vän som känner denna man, hon blir chockad. Säger att han är en trevlig familjefar. Just detta två ord får mig att må illa och tvivla på mig själv och rätten till min sexualitet. Trevlig familjefar, jag måste ha gjort något, det måste vara mitt beteende som gjorde att han kände sig välkommen att dela säng med mig. För en trevlig familjefar tar sig inte sådana friheter. Och det spelar inte någon roll längre vad som hände den natten, kanske drogade han mig, kanske inte. Kanske hade han sex med mig, kanske inte. Det som spelar någon roll är att jag kände sådan skuld och skam att jag vågade inte stå upp för mig själv och min sexualitet. Jag var rädd att om jag berättade om vad som hänt skulle min livsstil och vad jag gjort tidigare den kvällen vändas emot mig. Sanningen är att jag hade rätt till att ha sex med den andra mannen, jag hade rätt till att ha sex med hur många män som helst utan att andra män för den sakens skull hade rätt att utnyttja mig. Jag tror någonstans att denna man kanske tyckte att hans vän utnyttjade mig och att han då kunde göra det. Hans vän utnyttjade mig inte, men i samhällets och alla andras ögon gjorde han kanske det.
Jag ber om ursäkt till mitt 20 åriga jag. Jag skulle ha försvarat din rätt till att vara sexuell utan att bli utnyttjad.
Visst har du rätt att ha sex med vem du vill, men din ’tilltänkta sexpartner’ bryter mot lagen om att ingripa när han lämnar dig drogad och ensam med sin högst tvivelaktige vän. Det verkar troligt att han kommer att låta dig skadas igen utan att tveka, vilket är anledningen till att jag tar upp detta.
Jag tycker att i förhållande till det egna omdömet så är ens lagliga rätt att ha sex nästan helt ointressant. Lagen tillåter i praktiken mer i sängen än vad jag vågar vara med om i alla fall, och jag är kille. Dessutom är det svårt att tänka sig hur en ‘fungerande’ lagstiftning hade sett ut (jf. lagar om smuggling, som också är helt tandlösa, och mest principiella).
Jag gillar lagen dock. Den antar alltid att det finns folk att döma, vilket är något mer realistiskt än debatten som pågår i medierna.
Vi hade varit tillsammans i en månad, jag var tokkär och vi hade underbart sex. Men så berättade han att han hade haft sex med sitt ex i samband med att han och jag blev tillsammans. Jag minns hur jag inte kunde se på honom och slängde ut honom, men innerst inne visste jag att jag inte ville släppa honom, utan skulle kämpa för oss.
Och kämpa gjorde vi. Vi försökte ha sex som vanligt, men efter ett tag fick vi ge upp det. Jag klarade inte av att vara så pass intim med honom. Vi hankade oss fram. Pratade och grät om vartannat och jag släppte in honom steg för steg. Ganska snart började vi ha sex igen. Jag visste ju hur viktigt sex var för honom och hur jag plågade honom. Jag vågade inte riskera att förlora honom för en sån grej. Vi började ha sex trots att min tillit till honom fortfarande var nästan obefintlig. Men jag bet ihop och hade plikttroget sex och låtsades gilla det. Jag vågade varken avstå sex eller tjata för mycket om mina sårade känslor kring otroheten. Jag tryckte undan all ångest och gjorde vad jag trodde förväntades av mig, tills jag helt hade glömt orsaken till att jag ständigt kände mig otillräcklig, svartsjuk och full av skuld.
Nu, två år senare, är vi fortfarande tillsammans. Jag har vågat plocka fram mina undanträngda känslor. Jag har förklarat hur jag kände mig tvungen att ha sex med honom, att jag helst helt sluppit tills jag kommit över hans otrohetssvek och att min sexlust har skadats. Han har tagit emot det på det sättet jag behöver och jag får nu upprättelse och förståelse och vi pratar om det så fort vi har behov av det. Ändå skapar sex fortfarande ångest hos mig.
Jag har insett att jag själv också måste våga säga ”nej” varje gång jag känner ”nej”. Aldrig nånsin bita ihop, för sexet ska vara för bådas skull. Ibland känner jag hopplöshet över att fortfarande bära på den här ångesten. När ska det bli bra? Kommer det ens bli det? Jag kan känna oro, medan han känner sig lugn så länge jag pratar med honom. Det lugnar mig något.
Jag blev av med min oskuld ganska sent och när jag väl gjort det var jag aktiv och hade flera olika sexparters under cirka ett års tid. Jag fick en kick av det, och det fick mig att gå vidare när den första killen jag var ihop med visade sig ointresserad av mig. Ibland var det skönt, ibland gjorde det ont. Jag försökte skapa en bild av mig själv som frigjord för att motivera mitt eget handlade. Efter denna ganska turbulenta tid så träffade jag min nuvarande pojkvän. Han var olik de jag träffat tidigare. Varm, snäll och omtänksam. Riktigt bra ”pojkvänsmaterial”. Jag var nyförälskad och ville att början på vår romans skulle vara precis så där som jag trodde att det var för alla, dvs fylld med sex. Jag hade ingen riktig respekt för min kropp och ofta gjorde det ont när vi hade samlag men jag låtsades njuta. Till slut fick jag nog och tänkte att jag ska inte ha sex om det gör ont. Jag ska inte begå dessa övergrepp emot mig själv. Efter det avtog mitt intresse för sex nästan helt, för varje gång vi försökte gjorde det ju ont och han kände skuld. till slut slutade även han visa sexuellt intresse för mig och jag kände mig grå och tråkig. Vi har varit tillsammans i flera år nu och älskar varandra. Men det är väldigt sällan vi har sex. Nu på senare tid har jag börjat tänka på barn. Jag vill ha barn. Och för att få det måste man ju ha samlag. Det är bara det att denna barnlängtan har fått mig att rubba på min tanke att jag bara ska ha sex om det är skönt. Respekten för mig själv minskar. Men om jag inte någonsin kan ha sex kan vi ju aldrig få barn. Tidigare under de två år som vi i princip inte varit intima med varandra över huvud taget så tänkte jag ibland på att vi kanske inte borde vara ihop, men jag tänkte att om jag gjorde slut med honom så skulle jag aldrig få någon pojkvän igen för vem vill ha en flickvän som är ointresserad av sex?! Min brist på sexlust har fått mig att känna mig ganska värdelös ibland och jag vet inte hur jag ska förhålla mig emot mig själv… Skulle vara väldigt tacksam om någon som kanske varit med om något liknande kan rådgöra mig hur jag kan tänka. Har ingen i min närhet som jag kan öppna upp mig och prata med. Skäms för att jag inte är ”normal”….
Det jag varit med om ansåg jag under de åren det skedde inte var nån fara. Jag trodde att det skulle vara så.. det har nu i vuxen ålder bubblat upp till ytan och håller mig ifrån att leva det liv jag vill leva.
det började när jag var runt 11. jag hade börjat umgås med två äldre killar, det kom sig att vi började leka lekar. Sexuella lekar där vi tog på varandra. upptäckte, var nyfikna. jag kände mig sedd, uppskattad för den tidigt utvecklade kropp jag hade. jag blev hög på deras uppmärksamhet. detta pågick under drygt 2-2,5 års tid. I början var det på ganksa oskyldigt. Men jag var bara en kropp för dom, inte en person. Jag ville så gärna bli sedd och älskad för den jag var, gav mer och mer av mig själv och dom tog men gav mig aldrig den respekt och kärlek jag ville ha. Vi grälade, jag försökte säga ifrån men dom hotade med att berätta för mina vänner och föräldrar, jag skämdes så otroligt mkt för detta så jag bet ihop o fortsatte. De bjöd in flera av sina vänner, som mest var de fyra killar och jag. Jag minns väldigt lite av detta, har bara fotografier i huvudet som blixtrar till. Jag minns den ena killens rum, persiennerna som alltid var neddragna.. Ingen vuxen i min närhet anande detta. Min syster och bästa vän såg ibland men förstod inte vad det rörde sig om.. Vi var ju bara barn.
Hur som helst slutade vi när jag var runt 13,14.. Då hade jag bytt skola och var så otroligt rädd för att nån skulle komma på det så jag slutade. Mitt hjärta var trasigt och hungrade efter att bli sedd och bekräftad och jag hade lärt mig att bedöva min kropp för att inte känna hut man blev utsatt.
När jag var 15 träffade jag en iransk kille. detta blev en 2 år lång relation med många ups and downs. Jag blev blixtförälskad i honom. Ville bli sedd. Han var, har jag senare kommit på, sexmissbrukade, 17 år och hade haft sex med 75 pers. Nästan alla oskyddade samlag, vilket vi också hade.. Det är ett under att jag aldrig fått nån sjukdom eller blivit gravid. Det jag undrar är vad ungdomsmottagningen tänkte med för jag sprang där allt som oftast o ville ha dagen efter piller och HIV-testa mig. Varför sa dom inget? Mina föräldrar jobbade kväll båda två så dom såg aldrig nåt. Jag slutade prata hemma när jag var runt 14 men mina föräldrar trodde att det var väl normalt för en tonåring. Jag har alltid varit en ”duktig flicka” o kört på stenhårt. Jag har alltid slagits o byggt upp en fasad för att överleva. Under hela högstadiet träffade jag den iranska killen här rörde det som om ren våldtäkt flera gånger. Han bjöd med sig sina vänner ibland.. Jag minns en gång då hans vän var med, dom ville att vi skulle gå hem till honom. Jag ville inte först, tänkte att nu ör det nog. Men då sa han att dra åt helvete, då vill jag inte ha nåt med dig att göra. jag ville inte förlora honom, så jag följde med. jag låg med dom både, en efter en, flera gånger. utanför satt hans bröder o hängde. fan, va jag skämdes när jag gick ut från rummet. Flera år av psykisk våldtäkt, han var otroligt manipulativ och jag gjorde allt för honom. han låg med massa tjejer hela tiden men sa alltid till mig att, du är speciell, vi hör ihop. men han trodde inte på kärlek, så det kunde aldrig bli vi.
Fram tills jag fyllt 17 hade jag legat med ca 15 pers. Nu idag är det över 30. Jag har haft 3 fasta förhållanden och jag har känt mig förnedrad av alla män jag nånsin varit med. Trots detta har jag följt min dröm, jag studerar musik på en av sveriges bästa musikutbildningar. Mina upplevelser hindrar mig dock från att använda mig av hela min potential. Innerst inne tror jag på mig själv, älskar den jag är.. Men efter att mitt sista förhållande sprack i våras p g a när jag öppnar mig för en annan människa väller det upp massa sorg som jag och min expartner inte förstod, då höll jag på att ge upp. Det blev nästan som ett kvitto på att ingen är beredd att kämpa för mig, varför ska jag göra det? jag ville bara dö… jag slåss med mina självmordstankar, jag går o pratar med en terapeut men än idag har jag svårt att ta till mig alla händelser. jag lägger skulden på mig själv, jävla kliché alltså.. men jag gör det. jag har så jävla svårt att låta mig sörja över det jag varit med om, jag ger mig liksom inte rätten att se att jag blivit utnyttjad. jag kan inte se att jag varit ett offer.. och eftersom jag är en ”duktig flicka” så håller jag masken o kan inte berätta för min omgivning. jag går på i min vardag, så gott det går men det gör så ont. mina närmsta vänner som jag berättat för har väldigt svårt att förstå, de blir rädda tror jag. samhället har väldigt svårt att bemöta detta. jag berättade för mina föräldrar för första gången i somras. det är en otrolig lättnad en samtidigt otroligt jobbigt. varför har dom inte sett? varför har ingen vuxen nånsin frågat hur jag mår på riktigt? ingen lärare, ingen på mitt gamla stall, ingen på ungdomsmot, inte nån släkting eller ens en förälder. det är så jävla viktigt att vi som är vuxna ser ALLA barn, att vi vågar bryta tystnaden, att vi tar vårt ansvar. Jag är så arg på duktiga flicka syndromet och önskar att jag och alla andra som går runt med sin mask ska kunna lägga ner den och bli bemötta med kärlek och förståelse.
Jag har väldigt svårt att lita på män och människor överhuvudtaget. Jag har en otroligt stark längtan att träffa nån som ser mig, på riktigt, som vågar stå kvar med mig, som vågar hålla mig i handen och som vill slåss mot orättvisor i samhället, men jag tvivlar så mkt på om det går. en del i mig tror ju fortfarande att det är mig det är fel på. att det var mitt fel. mitt huvud förstår att det inte är så, men inte min själ, mitt hjärta.
Det är väldigt rörande det du berättar. Men du måste veta att du inte får klandra dig själv för det som hänt. När jag var 4-5 år och gick på dagis hamnade jag i en liknande situation som du gjorde i elva års åldern. En pojke som var ett år äldre än mig som gick på mitt dagis frågade om jag ville vara med i en lek, en lek där han och några pojkar till behövde en tjej. Jag tycket att de var roligt att de frågade just mig och sa ja och fick sedan följa med dem till toaletten där jag fick suga av dom. Jag förstod inte riktigt vad det handlade om eftersom jag var så liten, precis som dom. Men efteråt sa den äldsta pojken som hade frågat mig att han skulle döda mig om jag berättade för någon. Jag blev väldigt rädd och började uppleva skam. Efter det så skedde det här upprepade gånger under ett års tid och jag sa aldrig någon och förskollärarna upptäckte aldrig något. Först när pojken slutade på det dagiset slutade dessa händelser. Jag har klandrat mig själv och skämts hela mitt liv utan att berätta för någon. Försökt glömma utan att lyckas. Ju äldre jag blivit desto mer har jag insett att det faktiskt inte var mitt fel, att jag bara var ett litet barn. Men det finns också en skam att ha varit sexuellt aktiv som barn. Men det dröjde länge innan jag kunde berätta för någon och det har också hämmat mig som person och i mitt sexuella liv som vuxen. När jag träffade min nuvarande pojkvän berättade jag det dock för honom i början. Det var en sån enorm lättnad att få berätta. Den stora skam som jag känt sen jag var barn har avtagit mer och mer efter detta. Så det enda jag kan rekommendera dig är att ventilera det du varit med om med de du älskar och känner dig trygg med. Och klandra inte dig själv, för du har inte gjort något fel. Ta hand om dig!
Gjorde en anonym blogg när jag såg den här sidan och skrev ner allt där nu inatt. 1 inlägg. Har kopierat därifrån. Gå gärna in och kommentera. Jag skulle uppskatta det.
Jag var nog 16 år tror jag, kan inte minnas riktigt, vill inte. 15 år kanske. 15 eller 16 år var jag.
Jag var full. Jättefull. Asberusad. Var på fest hos en killkompis. Minns ingenting av festen, antagligen för att det var så längesen. Jag minns inte om jag och killkompisen började hångla i soffan eller om jag bara låg i hans säng och vi började hångla där. Det jag minns är att han börjar dra ner mina byxor och trosor, jag somnar och vaknar till hela tiden, jag är så jävla full att jag knappt kan röra mig. Kan inte prata, orkar inte. Är för full. Min väninna ligger och sover i vardagsrummet som är precis bredvid. Känner hans äckliga fula penis där nere någonstans. Somnar och vaknar till fortfarande. Sen händer det något som gör att jag blir lite mera vaken. Han försöker trycka in den i min anal.
(Jag vill skrika nu, skrika högt. Jag vill skära upp mina armar. Jag vill dricka mig full som fan. Jag vill ta droger. Jag vill ha heroin. Jag vill bara ha något som tar bort allting. Jag kommer på saker nu samtidigt som jag skriver. Saker som jag inte tänkt på. Saker som varit förträngda.
Tänker på min pojkvän. Om jag skulle berätta det här för honom vet jag att han skulle bli arg, som fan. Det jag är rädd för är att han inte kommer att förstå hur jag kunnat vara vän med den här killen efteråt, träffa honom, prata med honom, vi har till och med bråkat pågrund av honom. Han kommer att tycka att jag är sjuk i huvudet. Han kanske inte kan ha sex med mig efter jag berättat. Han kanske vill lämna mig men kan inte för att han tycker synd om mig.
Förstår mig inte på mig själv, hur fan kunde jag låta det här bara vara, hur fan kunde jag bara… göra som jag gjorde… men jag var ett barn. Får jag skylla ifrån mig? Eller var allt mitt fel, får jag skylla mig själv att det blev som det blev?)
Jag vet inte vad jag gör då. Minns inte. Men när han börjar köra in den mer känner jag att det gör fruktansvärt ont. Då vaknar jag till på riktigt, iallafall så mycket som jag kunde vakna till i det tillstånd jag var i. Jag börjar låta. Gny, gnälla, jämra, kvida. Det var inga stön för hur skönt jag tyckte det var. Det gjorde så ont när han körde kuken in och ut. Så jag gnällde aj och kved. Ganska högt. Och då tog han sin hand och höll för munnen på mig. Sen tog han bort den. Jag försökte vara tyst men det gick inte, det gjorde så ont, det kändes som en stor jävla trästock full med stickor. Han höll för munnen på mig igen.
Nu orkar jag inte skriva mer om det.
Senare väckte min kompis mig. Låg i sängen avdäckad. Vet inte hur lång tid efter äcklet höll på. Men jag hade nyktrat till litegrand. Mina trosor och byxor låg på golvet. Hittade inte trosorna så jag skyndade att ta på mig byxorna och sprang nästan därifrån. Tyst, så han inte skulle vakna. När vi kom ut sa min kompis -”Fan vad du lät hahah” då svarade jag -”Ja hahah gjorde jag? Ja just det. Jo.. det gjorde lite ont ibland haha”.
Sen var det inge mer med det.
Då tänkte jag inte på det mer. Jag tänkte bara att jag har legat med honom. Men det var egentligen han som låg med mig.
Jag var så liten, omogen, outvecklad. Har man minsann gett sig in i leken får man leken tåla sas det, och jag tänkte så, jag fick skylla mig själv tyckte jag. För jag gjorde inget motstånd på något sätt när han drog av mig byxorna. Inte när han drog fram penisen och höll på med den där nere heller.
Jag sa aldrig nej heller. Men sen sa jag aj, ont och jag kved. Högt. Men han slutade inte. Han höll för munnen på mig.
Jag trodde väl sen att så ska det vara. Nä, jag vet fan inte alls vad jag trodde. Men jag visste innerst inne att det var så jävla fel. Men jag höll det inne. Och ”glömde” bort allting.
För efteråt så var jag där och festade igen som om ingenting hade hänt. Jag åkte och hälsade på honom och festade med honom när han flyttat nått år efter det. Vilken jävla idiot jag är. Men jag hade alkoholen. Min bästa vän. Alkohol hjälpte mig att glömma, att trycka bort, att förtränga. Och droger, älskade droger fanns där också. Men det var ändå alltid där i bakhuvudet.
Jag kan inte förklara varför jag fortsatte umgås med honom. Men jag kan försöka. Varför jag inte sagt något till nån kompis eller min pojkvän om det och varför jag pratat gott om honom, varför jag ens bråkade på grund av honom och det är för att jag har förträngt, förnekat. Jag har tänkt att det var inget fel med det där alls, att jag var ju med på det och inbillade mig massa saker så det skulle vara lättare att bära på. Men jag visste ju sanningen ändå. Men när de tankarna kom tänkte jag bort det. Sen när det gått nått år tänkte jag inte alls lika mycket på det. Fylldes av skam, ångest. Det var mitt egna fel.
Idag är jag 19 år och nykter. Har varit nykter i cirka 240 dagar. För några veckor sen började jag tänka och försöka reda ut det här med mina fylleknull. För alla de är ångest för mig, och ångesten vill jag få bort. Men jag kommer bara ihåg mer och mer. Jag vill inte minnas.
Det är säkert många som tycker att jag är dum i hela jävla huvudet på grund av det här. Men jag tror att de som tycker det inte har varit med om något liknande. Fast jag vet inte. Jag velar fortfarande på om det var mitt fel… orkar fan inte mer.
Jag tycker inte du verkar vara dum på något sätt, du skriver bra och det är ju bra att du orkar skriva om det. Det verkar inte heller ha varit ditt fel på något sätt, varför skulle det ha varit det? Det är väl lätt hänt att man lägger skulden på sig själv ibland när man blir utsatt för någonting, oavsett vad det är – men det här låter definitivt mer som övergrepp än någonting annat. Kanske skulle du må bättre av att gå och prata med någon om det som hänt? Ibland tror jag det är bra att gå och prata med någon utomstående (terapeut, kurator eller liknande) om man inte har lust att prata med sina närmsta anhöriga…
Jag träffade en kille, han ville ha sex med mig men jag hade alltid varit hård med att säga nej satt en klar och tydlig gräns att ja inte ville. Vi träffades inte på ca ett år. När vi sen träffades ville han som vanligt ha sex med mig….
Vi var hemma hos mig. Satt i soffan och hade tv:n på. Denna gång hade han med sig sin fina hund också. Vi kysstes och det kändes bra. Jag ville dock inte gå längre än så. Absolut inte. Helt plötsligt låg jag ner. Han låg över mig. Hans stora kropp var mycket tyngre än min och jag sa att jag inte ville ha sex. Han fortsatte försöka hela tiden men jag lyckades ta mig upp och var sittandes igen.
Han fick ner mig igen. Denna gång låg jag på mage och inte på rygg. Han smekte min rumpa och jag sa att jag inte tänkte ha sex med honom. ”Nej nej, sa han”. Han drog ned mina tights och tryckte sig emot mig. han sa att han inte skulle ”köra in den”. Jag försökte med hela in kraft att ta mig upp, med det var omöjligt. Han var längre och mer muskulös än mig. Han drog ned sina byxor. Jag sa ifrån. Han sa åter igen ”Du kan vara lugnt, jag kör inte in den”. ”Men [NN], skärp dig”, sa jag. Han lyssnade inte. Han körde din mellan mina skinkor och juckade på. Helt utan samspel från min sida. Jag fortsatte försöka trycka mig upp. Det gick inte. Jag försökte vrida mig, men det funkade inte. Han fortsatte jucka, trots att jag sa ifrån. Då slutade jag försöka kämpa mig bort. Det skulle inte gå. Jag blundade och önskade att han snart skulle vara klar. Men helt plötsligt fick jag kraft igen och jag tog mig upp. Var snabb med att dra upp mina tights. Han sa ”vafan jag kom ju nästan. Det där hade räckt för mig”. Själv svarade jag ”Nu måste du åka. Pappa kommer hem på lunch när som helst”.
Det funkade att säga eftersom han var 12 år äldre än mig. Räkna själv, jag var 15 år.
Det här är första gången jag går igenom händelsen så här noga genom mitt huvud. Nu förstår jag verkligen att det inte var okej, det han gjorde mot mig.
Nu undrar jag bara, blev jag våldtaget eller utsatt för sexuella övergrepp, trots att jag hade sex med honom gången efter då vi träffades? Fortfarande känns detta olustigt men jag behöver verkligen veta för att kunna gå vidare. Nu är det bara ett år sen detta hände…
Är glad för all hjälp av er!
Jag redigerade bort namnet i din berättelse för att säkra anonymiteten. Vill gärna tillägga att ett övergrepp inte kräver att någon penetrerats, men just våldtäkt är åtminstone i lagen definierat så. Vad som hände nästa gång är i alla fall inte något som spelar roll för denna händelse.
/Gustav, Moderator
Det var en natt på sommarlovet. Hon var 13½ år och på rymmen i huvudstaden. På rymmen från sin familj och alla som inte förstod sig på henne. Som inte förstod hennes känslor. Hon hade skrikit efter hjälp, men ingen hade hört hennes dova skrik.
Det hela började på kvällen, då hon och hennes vän transporterade sig genom staden. När hon ändå flytt det helvete hon var fast i, kunde hon lika gärna passa på att ha kul och leva livet. De skulle till en kille i Mörby. Hon fick på tunnelbanan reda på att vännen aldrig träffat denne utan bara skrivit på internet. Då var det försent att åka tillbaka. Två tunnelbanestationer kvar och sen skulle han stå där. Killen de skulle hem till. Det skulle inte bli något sexuellt, sa vännen. Hon hade nämligen en annan på G, så allt var lugnt. Det här var bara för vänskaps skull och det gjorde ingenting om hon själv ”tog” honom.
Han hade jobbat som bartender så drinkar var någonting han kunde. Det märkte både hon och hennes vän under kvällens gång. De fick en mintdrink med is i. En citrondrink, också med is i. Några glas senare gick de ut och satte sig på en bänk utanför hans studentlägenhet och fortsatte dricka. Hon kände hur allting började snurra och hur hon vinglade på gräsmattan. Lägenhetshusen flöt ihop med himlen och gräset. Helt plötsligt gick hon på en grässluttning och det vinglade till. Hon rullade, slog i ett träd och låg på marken. Kände kväljningarna i magen och hur det var på väg upp genom munnen. Hoppas de inte hörde. De fick inte se hur full hon egentligen var.
När de kommit in igen, lade hon sig i hans säng. Det snurrade och huvudet kändes tungt. Hennes kropp sjönk in i sängen och hon sov. Efter några timmar vaknade hon upp. Hon ställde sig upp och vinglade till. Gick fram till fönster och letade fram cigaretterna. Den ljumna vinden slog mot hennes taniga ansikte. När hon rökt kart, gick hon tillbaka till sängen igen. Hon somnade.
När hon vaknade igen hade hon varken tröja eller byxor på sig. Där låg hon, i en främmande säng i bara underkläder. Hon vände sig om och där låg både han och hon. De hade haft sex, trots det vännen sagt tidigare på kvällen. Han började röra henne men hon reste sig hastigt upp och tog fram cigaretterna. Hon var lika full som innan hon somnat. Det hade inte gått att sova av sig ruset. Hon vinglade till och huvudet kändes tungt.
Alla tre låg i sängen. Han rörde vid henne men hon var inte benägen att säga ifrån. Smekningarna, allting, kändes fel men hon fann inga ord. Det var inte såhär det skulle gå till. Hon ville inte ha sex med sin bästa vän i samma säng. Hon var stel och nervös. Det ända hon kunde var att ligga still. Hon stönade under tiden han utförde oralsex på henne. Förhoppningsvis skulle han nöja sig då och sluta när han var klar. Hon hade fel. Han drog sig upp och trängde sig in i henne. Hon spände hela kroppen. Smärtan var hemsk. Det kändes som hela hennes taniga kropp skulle spricka, gå sönder i tiotusen bitar. Hon var så liten jämfört med honom. Hon ville bara försvinna därifrån, till en annan planet. Han sa åt henne att slappa av. Omöjligt. Det värkte i hela kroppen och hon ångrade att hon druckit hans drinkar. Hon kunde inte förmå sig att få honom att sluta. Kunde inte förmå sig att säga nej, bara ligga still. Spände kroppen ännu mer.
Han var 24, nästan färdigutbildad advokat. Hon var 13½, hjälplös och oskuld.
Detta är min historia om hur jag miste min oskuld.
läser det andra skrivit, blir arg, glad, gråter omvartannat. det här är så jävla bra, att vi pratar om det.
det gör också att jag vill skriva om tre saker som jag inte pratat om med någon innan, tre bilder ur gråzonerna som alltid är med mig och som fortfarande fyller mig med skam.
ett.
dagis. jag är fyra, fem år. pojken jag är kär i, x, stänger in oss i en garderob och pussar mig. sedan frågar han, eller bestämmer, jag minns inte, om vi ska ”låtsasknulla”. jag vill inte, undrar om det inte räcker med att vi pussas, vet ju inte heller riktigt vad han menar men vill inte att han ska tycka att jag är feg. x säger att vi måste ta av oss byxorna och underkläderna. han släpper inte ut mig förrän jag går med på det. jag drar ner mina mjukisar, men behåller trosorna på. han viskar, väser hotfullt: (och minnet av det får mig fortfarande att vrida mig av äckel och skam) ”ner med trosorna då!” jag står på mig, jag vill inte. vi kramas, hastigt i mörkret, jag ger x en puss på kinden. han ger ifrån sig ett konstigt ljud, ett litet stön, och jag känner mig som om vi just gjort något som jag är alldeles, alldeles för liten för. jag frågar ”är vi färdiga nu?” och han, som inte heller riktigt tycks veta hur man fortsätter, nickar. men jag måste lova på heder och samvete att inte berätta något för någon. vi tumlar ut i ljuset, men i min mage dröjer sig mörkret kvar. ute i lekrummet följer fröknarna oss med blicken, har de sett eller hört något? varför har de inte haft bättre uppsikt över oss? jag vill inte leka med x mer.
två.
lågstadiet, klass ett eller två.
jag och en flicka i min klass, y, har börjat leka sexlekar. det har bara hänt ett par gånger och kan bara beskrivas som oskyldigt. y vill gärna spela en initiativtagande roll, medan mina karaktärer ofta är av en mer mottagande sort. vi har inte riktigt koll på hur saker fungerar, men förstår att stimuli av klitoris är nyckeln, och hittar på olika sätt att gnida oss mot varandras ben för att åstadkomma njutning. det hela sker fullt påklätt, under ständig kommunikation och på lika villkor, vi byter roller och provar oss fram. vi har roligt, helt enkelt.
en dag är vi hemma hos en tredje klasskompis och leker. y blir litet trött och får vila i ett sovrum. jag leker en stund med vår gemensamma kompis men det är inte lika roligt utan y. jag säger att jag också är trött och får också gå och vila en stund, inne hos y. vi pratar litet, fnissar under filten. vi flätar samman våra ben, och jag blir upphetsad, jag gnider lägger mitt ena ben över hennes och gnider mitt underliv mot det. hon drar ut benet och lägger det ovanpå mitt istället, utan att säga något. jag tror att det är en del av leken och lägger mitt ben över hennes på nytt. hon drar sig undan, mumlar något. jag förstår först efteråt att hon inte velat. varför sade hon inget? vågade hon inte? det som varit en lek blir plötsligt något skamfyllt, och jag känner mig hemsk.
en kort tid efteråt slutar y i vår klass. skälen är oklara, något om närmre till den nya skolan men det stämmer inte. jag har en hemsk känsla av att y har berättat för sin mamma, att det är för den där stundens skull som hon slutar, men kan inte prata med någon om det. jag önskar så att hon hade sagt något, pratat med mig.
femton år senare kommer saken på tal, mina föräldrar frågar om jag vet varför y slutade skolan så hastigt. jag svarar att jag inte vet, nämner de oklara skälen och försöker låta oberörd. inombords vill jag resa tillbaka i tiden, leta rätt på y och skrika FÖRLÅT! förlåt om jag gjorde dig illa, det var det sista jag ville. förlåt.
tre.
hemmafest, 19 år.
jag sitter i en säng tillsammans med ett tiotal personer, däribland z och q. sällskapet är berusat och högljutt. z är snygg, hon och jag pratar, hon flirtar öppet med mig. jag har aldrig kysst en kvinna men är öppen för att prova, så när hon gör en ansats till att kyssa mig möter jag henne halvvägs. z är bra på att kyssas, jag njuter. vi sjunker ner i sängen och fortsätter hångla. vi är bägge ordentligt berusade, skrattar och kysser varandra omvartannat. sällskapet runtom oss reagerar olika, jag anar hur vissa reser sig och går och känner lättnad. jag vill att vi ska vara själva om den här upplevelsen. nu är det bara vi i sängen, om det är fler i rummet vet jag inte men jag är så berusad att världen slutar vid sängkanterna. z sätter sig gränsle över mig, börjar smeka mig, min hals, mina bröst, insidan på mina lår, medan vi kysser varandra. hon hittar min klitoris och börjar smeka den utanpå underkläderna. plötsligt skakar någon mig i axeln och säger mitt namn. en klasskompis står där och försöker få kontakt med mig, han säger ”är du medveten om vad som händer nu?” jag inser att något är fel, z hoppar av mig och jag ser hur q står vid sängen, någons hand runt hans arm som om han just blivit uppryckt ur sängen. q är stupfull och jag inser chockad att han legat mellan mina ben, skymd av z. har han rört vid mig? det måste vara han som smekt min klitoris. jag är full, chockad och otroligt skamsen. musiken är avstängd, folk står längs väggarna och tittar. jag tar på mig ytterkläderna och går hem. somnar gråtande. nästa dag är jag bakfull och har svårt att minnas vad som hänt. jag vågar mig inte ut, vill inte träffa någon, vill inte prata om det, bara glömma.
det knackar, det är q. ilskan väller upp i mig, men han är så skamsen att jag slutligen släpper in honom. han ber om ursäkt flera gånger, tittar ner i golvet. säger att han var full, för full, trodde att vi ville ha sällskap. jag vet inte vad jag ska säga, vill inte se på honom. hur han fått för sig att ett hångel mellan två personer automatiskt betyder att det är fritt fram för en tredje att haka på, vill jag knappt veta. det känns som om det är för att z och jag är kvinnor. jag ber honom att gå, ger honom förlåtelse bara för att slippa se honom mer.