Johanna Koljonen pratar om det

Johanna Koljonen pratar om det:

Jag var tolv år gammal, på tivoli. En kompis och jag sprang skrattande genom Lustiga Huset. I ett av rummen stod två killar i vår ålder och hängde, jag minns det väldigt tydligt. Honom till vänster, glimten av hans ansikte, det blonda håret som var långt i nacken, en pojkrumpa i Levis-jeans. Kan inte ha varit i mitt synfält mer än två eller tre sekunder, men det räckte för att uppfylla mig med en helt ny känsla: jag ville röra honom. Jag ville inget hellre i världen än vidröra den där jeansbaken med min hand.

Det gick så fort. Det var definitivt inte tal om att stanna upp och prata. Vad skulle jag ha sagt åt min kompis? “Hej, den där puberteten? Jag tror att den precis landade. Jag är intresserad av killar nu.” Tre sekunder tog det att börja känna skam över min lust. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Jag sprang liksom lite för nära, så att min hand som i misstag nuddade vid honom.

Vid hans rygg? Hans bak? Det minns jag inte. Han märkte nog inget, bara två yviga kids som sprang förbi. Men jag visste redan då att det jag gjort var fel. Jag har känt så mycket skam och skuld över detta att det tog mig 20 år att berätta det för någon. När jag pratade om det grät jag. Jag skrattade också, för det är ju en icke-händelse. Jag har gjort tusenfalt värre saker utan att ens fatta att det var fel.

Före #prataomdet drog igång hade jag aldrig ifrågasatt min egen sexuella aggressivitet. Nu menar jag inte min frispråkighet, detta att jag efter en trevlig middag ibland kan föreslå rakt ut att man kanske skulle gå hem och ligga lite. Sånt säger jag nämligen bara om jag är säker på att min dejt känner sig trygg med att svara nej. Jag menar alla gånger som jag i stället för att fråga bara har antagit och handlat.

I vintras deltog jag i ett panelsamtal efter en teaterföreställning, Bäverblues, som handlar om kvinnors lust. Regissören kommenterade att man väl någonstans ändå alltid vet att man beter sig illa? Att normala mänskor har en spärr som hindrar dem från att tafsa och talla. Jag skrattade högt. “Menar du att du aldrig i frustration eller desperation har, typ, juckat mot nåns ben och pussat dem lite på halsen? För att få dom att gå hem med dig?” Hon tittade på mig som om jag var galen. “Nej,” sa hon. Jag gjorde en generad grimas. “Det har jag, många gånger.”

Jag minns en sommar och en fest med ett ex. Jag var inte kär i honom längre men vi var vänner; vi stod på parkeringsplatsen och han kramade mig godnatt. Jag fylleföreslog att vi kanske skulle gå hem ihop. Han sade nej på ett snällt sätt. Jag tjafsade, skulle kyssas, lade händerna på hans röv och tryckte upp mig emot honom. Mitt ex tog ett bestämt grepp om mina händer, flyttade på mig och väste: “NEJ, sa jag!”

Hans blick när han stegade iväg var så besviken att det skar mig som en kniv. Jag blev arg på honom, svinet, som sårade mig så här när jag stod och bjöd ut mig. Det skulle ta mig över tio år och tiotals, hundratals #prataomdet-historier att inse något fullständigt uppenbart: att det var jag som var svinet. Att den där besvikelsen i hans blick var en min jag kände igen från mitt eget ansikte när killbekanta har gått över gränser eller flörtar som verkat schyssta plötsligt börjat bete sig som as.

Jag var yngre då, mer osäker, oftare berusad. Snyggare än idag, kåt på bekräftelse och erfarenheter, jag hade varit oskuld tills jag var 19 och inte haft många partners. Det förklarar kanske alla gånger jag slampade till det, tjatade, tallade och trugade, allt drama när jag blev avvisad. De flesta jag flörtade med tyckte väl det var kul. Men hur många blev ledsna? En enda är en för många.

Det är länge sedan jag har betett mig så illa. Idag är jag vuxen på riktigt och sällan så full; sex är inte heller lika laddat och komplicerat för mig längre. Men det var först genom #prataomdet som jag förstod att jag burit med mig in i vuxenlivet två helt olika uppsättningar regler: en för min egen kropp, som ingen får röra utan tillåtelse, och en för killars kroppar, som tacksamt borde ställa upp på hångel eller mer när jag känner för det.

“För att killar alltid vill, medan tjejers kroppar är heliga.” Det är inte en sanning, det är en kulturell myt, som jag länge helt oreflekterat låtit styra mig. Den bojan har jag brutit nu, med hjälp av alla modiga män och kvinnor som vågat #prataomdet.

(Tidigare publicerad i Modern Psykologi i samband med intervjun som länkas i föregående inlägg.)

Det här inlägget postades i Berättelser. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Johanna Koljonen pratar om det

  1. Oskar skriver:

    Träffsäkert och starkt.

  2. johanna skriver:

    Modigt skrivet och så viktigt! Börjar fundera över hur jag beter mig i sexuella situationer, det är väl det som är tanken.

  3. Kasper skriver:

    Jag känner mig tyvärr inte lika övertygad. Att ‘prata om det’ sprider såklart kunskapen, men faktum är även att folk kommer att fortsätta tumma på regeln om friheten till den typ av sex som de vill ha.

    Jag tror inte att problemet är informationen. Det tar 5 minuter att ta reda på de legala konsekvenserna av en händelse, och ännu kortare tid att leta reda på den allmänna debattens åsikter. Därifrån är informationen verkningslös, själva handlandet är ju fortfarande upp till var och en.

    Jag tror att problemet är bristande filosofi rent generellt. Det förs för få diskussioner om vad man bör spendera sin tid med. Jag försöker säga att i mina ögon, har själva kärleksförhållandet glorifierats till en grad där folk dejtar varandra utan några som helst belägg; varken sociala eller sexuella. Ingen funderar längre över själva handlingen i att knyta sig till andra. Eller skillnaden mellan ‘acceptans’ och ‘tolerans’, i största allmänhet.

    Jag är en 24årig oskuld och jag ångrar inget. Jag är oskuld av kemiska anledningar i mitt huvud – det har helt enkelt inte funnits något behov. Dessa saker ska inte handla om ultimatum eller strikta sätt att se på saker. Det handlar bara om timing.

    Och låt inte mitt språk lura dig att underskatta mig; jag har haft i mig min beskärda del av både alkohol och annat, och festar rätt regelbundet.

  4. Pingback: Män kan också våldtas | Maggie – Bohemian ideals

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>