Anonym pratar om det

Anonym pratar om det:

Vad omgivningen tyckte var helt avgörande. Det var den 30 december 1999 och jag var på en fest på en gård mitt i en stor granskog. Det var decenniets fest. Sjuttio personer inbjudna i dagarna två. Första kvällen gick många och lade sig runt midnatt men jag och två killkompisar satt uppe några timmar till. Till slut gick vi till ett stort hus vars övervåning var ett enda enormt rum. Där låg madrasser utslängda och folk sov överallt. Vi tre smög oss fram till våra sovsäckar vi lagt ut tidigare. Men en av killarna hade ingen madrass. Han låg bredvid mig och huttrade på golvet tills jag sa: Vi kan dela.

Han lade sig bredvid mig.

Jag ville sova. Men det ville inte han. Nästan direkt började han försöka tafsa på mig. Jag tog bort hans hand som närmade sig mitt bröst. Han försökte ta på mig igen, jag tog bort honom och så höll vi på. Jag blev förvånad. Vi hade känt varandra i flera år även om vi inte var så nära kompisar. Nu betedde han sig som ett svin. Varför respekterade han inte att jag nobbade honom? Jag var ju så tydlig. Runt mig låg folk och sov. Jag ville absolut inte att de skulle fatta vad som hände. Det kändes för pinsamt.

Han blev värre. Plötsligt öppnade han sin gylf och försökte dra ner min hand. Jag lösgjorde mig. Nästa gång han tog tag i mig märkte jag hur kraftigt greppet var. Skräck drog genom min kropp och jag slet åt mig min hand. Hela situationen ändrades från obehaglig till läskig och jag kände mig fruktansvärt ensam.

Till slut bestämde jag mig för att inte acceptera detta längre. Jag struntade i om det blev pinsamt. Med halvhög röst sa jag: ”Nu får du fan sluta. Annars får du sova på golvet igen.” Han svarade direkt och lät en aning skrämd: ”Okej.” Han vände sig om och jag kunde äntligen sova.

Morgonen efter gick jag upp före honom. Jag mådde inte bra men ville att allt skulle vara som vanligt. Jag ville bara glömma vad som hänt. Men så hände något. En tjejkompis till mig såg på mig att något var fel. Hon frågade hur det var fatt. Jag var generad men berättade ändå vad som hänt. Hennes reaktion vände allt. Hon blev förfärad men skrämde inte upp mig. Hon ställde frågor, men ifrågasatte mig inte. Hon agerade men blev inte hysterisk. När man blir kränkt på detta sättet blir man försvagad. Det man behöver är någon eller något som stärker en igen. Man är känslig för kommentarer som skuldsätter en. Men min kompis drog upp mig. Hon bestämde sig för att prata med killkompisen, som även var hennes kompis, och gjorde det medan jag sov i henne säng. Han förnekade snabbt min historia och sa något elakt om mig. Men det gick inte min kompis på. Hon sa: ”Skärp dig nu. Jag vet att detta är sant.” Då erkände han istället och sa att han skämdes jättemycket. Min kompis berättade för ytterligare några gemensamma vänner och fick dem att tro på henne. Alla eventuella frågor tog hon hand om. När jag vaknade hade jag en liten grupp som stöttade mig utan att vi behövde prata om det. Och senare på kvällen kände kilkompisen sådan press att han tog kontakt med mig och bad om ursäkt. Han berättade att när han befann sig i tillståndet mellan vakenhet och sömn gjorde han såhär ibland. Jag tyckte att det knappast var någon ursäkt, vilket han i för sig inte tyckte heller. Men om man har en tendens att tafsa på tjejer som sover bredvid en så kanske man inte ska sätta sig i den situationen. Han skämdes resten av nyårsaftonen och det räckte för mig.

Jag lärde mig den kvällen hur avgörande det är hur omgivningen reagerar på någon som blir utsatt för en kränkning eller ett sexuellt övergrepp. Bara att få bekräftelse på att det inte är mig det är fel på, utan honom, räcker så långt. Jag är så enormt glad över att min tjejkompis fanns på den festen. Och jag önskar att alla som blir illa behandlade kunde få ett sådant stöd.