Från en man som önskar vara anonym, men ändå prata om det
Jag var bara 13 år. Eller det tror jag i alla fall. Jag har tryckt ner det här minnet så djupt att jag inte ens vet hur gammal jag var. Kanske var jag 14? Kanske 12? Det handlar om när jag slutade åka till simhallen i alla fall.
Jag var en ganska ensam liten pojke på högstadiet. Jag åkte buss. Jag läste böcker. Alla de andra kom in puberteten, men inte jag. Jag höll mig för mig själv. Det där som handlade om sex var spännande, men framförallt främmande och konstigt. Det tillhörde en annan värld, en fulare vuxenvärld. Jag var ett barn med tjocka glasögon och oborstat hår som läste på tok för svåra böcker och egentligen inte ville bli vuxen.
Ibland på helgen åkte jag till simhallen. Själv. Jag gillade att det var så stort, att det fanns så mycket saker att fördriva tiden med. Jag brukade väga mig på en sådan där våg med vikter. Tävla med mig själv om jag kunde sitta 10 minuter på översta bänken i torrbastun. Om jag kunde simma en hel längd i bassängen utan att använda armarna.
Han dök upp från ingenstans och gick längs med kanten på bassängen i samma takt som jag simmade. Han sa något och satte sig på huk för att prata med mig. Kanske var han 50 år gammal. Jag tror han var tunn, att magen liksom var helt platt istället för att bukta utåt. Grått hår, och ganska högt hårfäste med djupa vikar. Eller hur var det han såg ut egentligen?
Minnet är så långt borta. Jag bestämde mig redan när det hände att aldrig tänka på det. Att jag inte skulle säga det till någon var självklart. Men om jag inte ens tänkte på det skulle det inte ens vara något. Då skulle det inte kunna bli ett problem.
Han satte sig på läktaren och tittade rakt fram. Varje gång jag simmade förbi log han åt mig. Ibland tittade jag dit, ibland försökte jag låtsas som ingenting. Jag var förvirrad. Han var konstig. Vad är det han vill? Varför pratar han med mig? Varför tittar han på mig?
Jag har inte berättat det här för någon, och nu har det gått 25 år. Ingen vet, inte mamma, inte min fru, inte terapeuten. Inte för att det är ett stort trauma. Bara för att jag stoppade undan det så långt bort att jag inte ens kommer att tänka på det. Det är inte viktigt. Det gick ju bra. För mig i alla fall.
Han var där när vid stegen när jag gick upp ur vattnet. Visst fanns det gott om folk överallt i simhallen. Men varför skulle någon ingripa, han tog aldrig i mig. Han bara sa att han ville prata lite. Frågade om hur ofta jag simmade, sa att jag verkade duktig på det. Eller blandar jag ihop mina minnen med någon film jag sett?
Hur vet ett barn att man inte skall prata om sex? När lär vi dem att skämmas, att gömma, att glömma? Om det är svårt för en vuxen att våga berätta om övergrepp, hur ska då ett barn klara av det?
Han tvingade mig aldrig. Det var av eget val jag följde efter honom till duscharna när han ville att vi skulle basta tillsammans. Jag var inte ovetande. Jag förstod att det handlade om något som hade med sex att göra. Något som var förbjudet. Jag kunde när som helst ha vänt om, gått någon annanstans. Någonstans i mitt sinne var jag skrämd, men någon annanstans var jag nyfiken. Om jag inte följde med skulle jag inte få veta vad det var han ville. När vi blev ensamma i bastun tog han bort sin handduk. Jag hade nog aldrig sett en vuxen mans stånd förut.
Igår tänkte jag på det här som en del av mina sexuella erfarenheter. Att det är naturligt att allt inte följer den rätta stigen, att man lär sig något av allt som händer. Men när jag beskrev #talaomdet för en god vän igår så kände jag hur behovet att säga något kom fram. Det har gått 25 år. Om jag kan hjälpa någon genom att prata så skall jag göra det.
Han hade ett eget omklädningsbås. De kostade extra, jag tyckte att det var lite lyx. Jag förstod att det var för att han ville kunna göra sådant här. Men jag kopplade inte att han antagligen var där varje helg. Att han kanske inte var lika snäll mot alla barn. Så satt vi där. Min nakna lilla pojkkropp bredvid hans gamla. Min lilla hårlösa snopp pekandes rakt upp, hans grova lem halvt rest. Han frågade om han fick suga. Jag skakade på huvudet. Han frågade om han fick röra mig. Jag tvekade. Han rörde vid mig, han tog min hand till sin lem.
Jag har glömt det mesta kring händelsen, men den där annorlunda känslan sitter kvar. Känslan av att både vare nyfiken och av skam, att vilja att det skall vara slut så att man kan försvinna. Att sexet inte var mitt, att det handlade om att han ville något och jag bara skulle följa efter. Jag har inte känt den känslan som vuxen speciellt ofta. Den ingår liksom inte i spelet mellan man och kvinna. Jag är man, jag förväntas ta för mig, förföra och alltid vilja. Men tänk om någon kvinna jag varit med har haft samma tankar som den 13-årig pojken i simhallen? Är skillnaden så stor? Jag kunde inte säga emot – jag var ju ett barn. Kan en vuxen kvinna säga emot? Ska hon ens behöva säga emot? Ska vi inte ha sex för att båda vill?
Jag hade bestämt mig redan innan jag lämnade simhallen att glömma det. Det här fick inte vara min första sexuella erfarenhet. Den låg fortfarande framför mig.
Men jag var helt säker på att jag inte ville prata om det. Förrän jag läste andra #prataomdet. Fortsätt skriva, det här är viktigt!
Tack för din väldigt starka och framförallt uppriktiga berättelse. Den kommer hjälpa många. Den hjälper mig. Jag minns den där komplexa känslan.
Jag är typ 10 år. Jag är nyfiken på sex även om jag inte konkret vet vad sex är. Jag är den första tjejen i klassen som hånglar. Nånstans i samma tidsveva kommer jag över en bok. En pocket innehållande sexnoveller. Jag gillar den dunkande känslan i underlivet jag får när jag läser den.
Kanske kommer han på mig när jag läser den bakom stenmuren. Kanske är det hans från början. Men den 14-15 åriga pojken borde vetat bättre än att utnyttja grannflickans nyfikenhet.
”Ville jag se något?” Jag erbjöds att känna och smeka i utbyte mot exempelvis choklad. ”Kanske ville jag suga lite?”. Jag kände och testade och sög lite mot olika mutor. Jag var nyfiken men insåg att det inte var något man pratade om. Skammen fanns fast jag inte då visste varför.
Kommer inte ihåg riktigt hur det slutade men kommer ihåg att det föranledes av några gånger av mycket tjat och extra mutor innan det till slut dog ut. Ett nej betraktades inte som ett nej även om inte våld brukades utan en äldre pojkes makt över ett barn.
Idag känner jag sorg över den unga pojken som var tvungen att ta till grannbarnet för att lära känna sig själv. Jag känner sorg över mig och mitt tioåriga jag som blev utnyttjad i min nyfikenhet och skam över att jag så lätt ”sålde” mig. Men jag vet ju att jag egentligen är oskyldig och att min nyfikenhet i sig inte är ett brott men jag undrar hur dessa händelser format mitt sexliv idag.
Grannpojken spelar fotboll med min bror nu för tiden. Min bror skulle döda om han visste. Jag pratar inte om det och har i stort sett aldrig pratat om det, förrän nu.
Läser vad du skriver förs tillbaka till klorlukten i mina unga år. Jag har själv aldrig varit med om något liknande, men det fanns som en känsla där att liknande saker hände. Speciellt på det stora badhuset i stan.
Kanske är badhus ett ställe för olika organisationer att finnas på och arbete mer kring?
Tack.
Pingback: Tweets that mention Jag vill #prataomdet – efter 25 år | Prata om det -- Topsy.com
Märkligt att läsa berättelsen kring badhuset. Den väcker ett minne hos mig, ett minne som inte jag så gärna låter komma upp till ytan men som lockades fram av berättelsen.
För drygt 30 år sedan, i samband med en fritidsaktivitet, blev jag bekant med en av ledarna. I avsaknad av egen närvarande pappa blev jag nog lika förvånad som smickrad över att en vuxen man såg mig. Det kändes bra. Så bra att den där lilla känslan av att något var fel kunde hållas undan.
Det var okej med de nära samtalen, de kanske lite personliga frågorna, att gå på toaletten och kissa ihop och den stora handen som ofta föll på min axel, på min skuldra, på mitt knä eller mitt låt.
Jag minns en gång när jag föll illa, och slog upp ett sår i ljumsken. Han var dessutom truppens läkare, och det var naturligt att han fick undersöka mig. Kanske även vidan som såret, så att ingenting skadats. Och visst var det av omtanke han även långt efteråt ville förhöra sig om, och undersöka, att inget mer vitalt skadats.
Till slut tyckte jag att det gått för lång tid, att nyfikenheten blev för påträngande. Känslan av obehag bröt igenom och jag drog mig undan. Med skuld, och utan chans att berätta. För vem berättar man om någon alla tycker om? Och om det nu var illa, varför hade jag tillåtit? Enda utvägen var att bryta och försvinna.
Många år senare fick jag höra ett rykte, att personen hade blivit fälld för närmande mot barn. Det var hemskt, det innebar att jag inte mindes fel. Allt som jag intalade mig var feltolkningar blev plötslig på riktigt. Det var tufft, och jag skämdes (och skäms) förtfarande och kunde inte dela med någon. Hörde om att det fanns dom som ingick i samma trupp som mig på den tiden brutit ihop i samband med avslöjandet. Jag förstod att jag förmodligen kommit lindrigt undan. Och att hela sanningen säkert var betydligt mer omfattande än vad som kom fram. Så är det nog ofta.
Och nu läser jag om den här debatten. Och undrar, vad är fel? För inte kan det väl vara rätt? Inte själva debatten, den är rätt, utan hur kan det finnas orsak till den? Vad är det vi gör med varandra? Varför gör vi det?